Aftonbladet – 27 maj 1850, sida 5

—X —X X -X X X X 2 22 X 2 X X 2? ? 2? 2 X 2 2 2 2 X2 ? 2 X -X-? -X X X X— ?X2 X?-X-X-?---—-——-— 2 NN var för henne en medlarinna mellan henne, synderskan, och den vredgade bimmelen. Då denna qvinna uppvaknade om natten, oroad af fruktan och full af tvifvel ansående sitt lifs slut, då inbillningens skräckbilder qvalde henne och såväl den jordiska som den himmelska: rättvisans hotande straff omlägrade henne såsom spöken, då lemnade hon sin säng, tog lampan, som alltid måste brinna i hennes rum och lutade sig öfver det slumrande barnet. Dess åsyn förjagade de onda drömmarne, Ren och oskyldig låg Louise på den mjuka kudden, De blonda lockarne omstrålade såsom en helgongloria den klara pannan, som ingen skuld gjort mulen. En glad dröm spelade i hennes inbillning, ty hon log. Lätt höjdes oeh änktes det hvita bröstet, som icke var beklämdt af någon ruktan, såsom modrens. Slapp hängde handen ned under let lätta täcket. Här fann fru Werner, hvad hon eljest örgäfves sökte, lugn och frid. För denna anbiick flydde le mörka andarne, de oroande demonerna. Ofta väcktes dottren i sömnen af modrens kyssar och indade halfsofvande sina späda armar omkring synderskan, om af hennes smekningar hemtade tröst och hugsvalelse. Louise var det enda väsende, som hon älskade, ja tillbad. Så uppvexte bon till jungfru och med henne vexte, m möjligt var, denna besynnerliga moderskärlek. At henne höllos de förnämsta lärare; Louise hade dock endast ett nskränkt förstård, men stor medfödd godhet. Hon var nnerligheten och hjertligheten sjelf. Husets tjensteolk buro på sina händer barne:v, såsom hon atitid kallades, fastän hon redan var uppvext. Äfven modren bade vant sig alt ännu betrakta dottren såsom barn. Det inträffar ofta nog, att föräldrar belt och hållet tyvekas förgäta, att deras barn småningo:n uppväxa och träda ar barnskorna. Den dagliga sammanlenaden gör att de öfverse den gradvis skeende utveck ingen och plötsligen stå öfverraskade, ja förskräckta för ett väsende, som hyser önskniogar och känslor, hvilka enligt naturens iag utveckla sig samtidigt med själens och kroppens mognad. Så gick det ock med fru Werner. Oaktadt sin slugret och stora erfarenhet hade hon icke fått den ringaste ning, att Louise kunde hysa någon annan kärlek än till in moder. (Forts.