Aftonbladet – 27 maj 1850, sida 3

Or 0 RR nn nn den. Åtminstone så länge man ännu icke sett någon sockerbruksegare i hufvudstaden förän dra sin anläggning till den nya methoden, och ullverkningen lika väl fortsättes, tyckes väl ä :cke någon särdeles fara vara å färde; och merl, eller mindre vinstgifvande konjunkturer få juln alla producenter underkasta sig. —n1g—K g I Kgl. Teaterns konsert sistl. Fredag.!! Denna afton hade hufvudstadens allmänhetls tillfäsle att välkomna den talang, som genomlo en sällsynt förening af sville och jernfast vijald ernått en punkt inom sin sfer, som endast få hinna, och i afseende på utöfvande konst på ett lysande sätt hedrat svenska namnet i Europas öfriga länder: denna konsert var nemliven den första af dem, hvarvid m:lle Jenny Lind uppträder under den korta tid hon denna sång vistas i hemlandet. Vid ett tillfälle af så mycken artistisk be tydelse, och som i så hög grad tog allmänhetens uppmärksamhet i anspråk, väntade man ock med :-käl ett i artistisk anda ordnadt arravgement af det hela; med nöje funno vi att detta, åtminstone efter vår åsigt,i det väsendtliga äfvenvar händelsen. Mille Linds egen repertoir var ordnad med takt och smak: den bestod af 4 nummer, hvarje i olika styl, och. visade hennes konst i den klassisk-tyska, den modernt italienska, den af Meyerbeer införda! ecklektiska och den nyare salongs-stylen.! Alla numren voro rika på stora vokaleffekter, hvilka ock realiserades med den utomordentiiga förmåga i detta afseende, som man redan förr funnit hos m:lle Lind, men hvilken lik-! väl, genom sin outtömliga mångfald, äfven! denna gång företedde nyheter af biändande friskbet. Denna förmåga öfverträffas likväl af en egenskap, som u:gör det egentliga värdet! hos henne liksom hos hvarje äkta konstnärs ralang: vi mena ultryckets kraft, rångfald, ; sanning. I detta hänseende nämna vi törnämligast. Mozarts storå scen (ur Don Juan, sista akten): Crudele äc. Mille Lind sjöng den herrviga Largbettosatsen med en ädel simplicitet,! och gaf äfven de enklaste fraserna med en rörande känsla, som ej tillät benne att med det! minsta broderi vanställa det herrliga verket. Att allegrettosatsens rika koloraturer återgåfvos med allt sitt lif, all sin färgprakt, säger) sig sjelf. — Uu arian ur I Puritani visade ww: Lind sin talang från en annan sida: hennes cantabile, såväl som hennes djerfva bravurrulader buro i hvarje hänseende fulländningens stämpel. — Afven återhörde man nu den! berömda Meyerbeerska terzetten för sopran och ivenne flöjter: en sammanställning, som endast genom Meyerbeers pikanta rytmik, genom en på spetsen stälid stämkombination kunde, såsom komposition, undgå att blifva enformig och tröttande. M:ll Lind utvecklade bär en; märkvärdig rikedom på nyanser och den mest utsökta finess; i hvarje koloratur lekte en grazie, med ett orubbligt lugn och säkerhet beherrskade hon ensemblen, och det hela gjorde ett furore, som föranledde henne att glädja: publiken med ett da capo. Man bör här ock med allt loford nämna de båda flöjtisterna, hrr Winkler och Westerdahl, som med mycken! heder försvarade sina farliga poster, hvarföre också mille Lind vid framropningen befordrade! sina kolleger till välförtjent deltagande i trium-) fen. — M:ll Linds sista nummer var en Lied, serskildt — att dömma efter alla kriterier —I för henne komponerad af W. Taubert i Berlin. Detta stycke innehåller en symbolisk skildring af sånger, sålan den i fri, oregelbunden! naturform hvirflar ur skogarnes djup, framdrifven af en omedveten naturinstinkt — och derföre alltid leder till den naiva bekännelsen :) nJag vet ej hvarför jag sjunger, som ock utgör styckets öfverskrift. Ideen innebär ostridigt något poetiskt; utvecklandet af detta element har kompositören hufvudsakligen öfverlåtit åt sångerskan, hvilken ock förstod att framtrolla dagrar och skuggor, som ej låta sig beskrifva. Äfven detta nummer måste på allmän begäran gifvas da capo. — Att för öfrigt mille Lind såväl vid sina entråer som sortier helsades och ledsagades med de mest grandiösa acklamationer, jemte buketter och kransar, behöfver väl ej nämnas. Man har i utlandet på sista tiden velat spörja något aftagande i mille Linds röst. Vi hafva för vår del ej kunnat märka någon förändring af styrkan och timbren i hennes stämma, åtminstone uti dess vanligast förekommande register; det lätta flor, som omböljer hennes mellantoner, har alltid tillhört den, och hon förstår till och med att i sitt piano och mezza voce använda denna omständighet till sin fördel genom den egna mystiska förg, som bon här stundom ger sitt uttryck. Dock tro vi oss finna, att hennes högsta toner angifvas med något mindre lätthet: sångerskans jernvilja -tvingar dem att lyda henne; dock sker det stundom visserligen på bekostnad af itimbrens skönhet, bvilken merendels vägrar: jipfinna sig utom omridet al organets naturliga jrESsUrser. Emel ertlid bör nämnas, att m:lle L. sedan sin sedneste sjöresa lärer vara besvärad af en halsåkomms, som utan tvifvel bejrdligen försvårar hennes sång. : i Utom m:!le Lind; nummer upptog programjmet blott en solopjes: violinfantasi öfver Lindajwotiver af Atard, utförd af br dAubert. Denna ipjes är et i sin väg temligen un:erhållande jiotermerzo: väl beräknadt på violinens ressurser, men obetydligt såsom korsposition; vid lett så storartadt arrangement som detta syntes loss denna pjes desto mindre vara på sin plate, isom br dAubert spelat det tvenne gånger förut Idenva säsong. Om man trott att publiken ej ummer, som 8 har MAN sn br