Aftonbladet – 25 maj 1850, sida 2

häraf får dragas, så måste den väl således vara, att Konungen, när allmänna tänkesättet gifver sig tillkänna på ett oförtydbart sätt, icke skal: af serskilda konsiderationer eller kotteriinflytelser låta hindra sig att fullgöra den pligt, som Svensken föreställer sig oskiljaktig från sin regent, att vara folkets representant och målsman, och detta så mycket mera, som H. M. icke kunnat förbise den loyautet, som genomgått alla reformvännernas tillgöranden hittills att under yrkanderna på en förändring i representationen noggrannt vårda och respektera den kungliga makten och undvika alla försök till intrång på dess prerogativer. Oss veterligt hafva de demokratiska rörelserna icke i något land haft att uppvisa en så ädel och vacker måtta och återhållsamhet, hvilken gått ända derhän, att icke ens någon enstaka röst ännu höjt sig inom reformvännerna, för atl föres!å en förändring i statsmakternas ömsesidiga attributioner. Så mycket oförklarligare och oförsvarligare blir då ett så beskaffsdt försök som det omtalade af Dagligt Allehanda, att indirekt likasom göra Konungen och regeringen hårda emot reformsakens fullföljande i fall förslaget skuile förkastas.