Aftonbladet – 25 maj 1850, sida 2

D. A. utförligt, men hufvudsumman af dess mening igenfinnes i följande utdrag: Så länge man skall hafva en regering, måste man väl hos henne antaga, icke blott vissa lagstadgade befogenheter, utan äfven vissa grundsatser och conduite-reglor. Dit räkna vi konseqvens och åtminstone ett sken af ihärdighet. Det går icke an att bon visar sig handla utan fast öfvertygelse och grund, endast efter ögonblickets yitre påtryckning, Har hon då nyligen framlagt en öfveriygelse, en plan, så kan hon för sin egen heder, ja sin existence, icke framlägga en hufvudsakligen dermed oförenlig ; hon kan det icke förr, än en längre erfarenhet eller materielt förändrade omständigheter påtagligen bjuda en omkastning. För två år sedan framlade vår regering resultaterna af sina begrundningar öfver behofvet af en representationsörändring (? !) Man äger antaga, att det framlagda uttrycker en stadgad öfverlygelse om, hvad icke blott ett mognadt allmänt tänkesätt verkligen fordrar, utan äfven om hvad som kan medgifvas, utan att äfventyra samhällets trygghet och fasthet. Skulle regeringen kunna förmås att inom ett par år afgifva ett förslag, bygdt på helt olika åsigter och principer, så skulle hon göra en bekännelse af så betänklig natur, att vi knappast förstå huru den, som boppas det, kan ett ögonblick vilja lefva under en sådan styrelse. Man kan af sitt fäderneslanas regering begära, det hon inom kort tid modifierar en eller annan punkt af sina äsigter: men hon kan icke erkänna en hastig total omhvälfning i sina sigter om samhälls-institutionernas basis, utan att fullkomligt demoralisera, moraliter tillintetgöra sig sjelf. Det är således mer än otroligt, att radikalerne skola kunna framtvinga en kunglig propositioc, bygd på d ras principer, gerast efter det nu kvilande förslagets förkastande, så vida deras agitation icke framträder i formidablare skepnad, än hittills; och den tyckes ju blifva allt mattare och inflytelselösare, i stället för att vinna ökad magt. Joa,icke blott straxt efter förkestandet, i fal det lyckas att åstad kon ett sådant, utan i decennier, mäste det blifigt ot få se radikslernas grunder freamhafda i form af en kunglig proposition, och det äterstår således endast aut bereda dem framgång genom motion hos konstitutionsutskottet och den öfriga marchen fullständig, sådan vi här ofvan angifvit densamrfna. Det är alltför troligt, att Allebanda här anslagit en sträng, til! hvars Jjud många skola lyssua i första ögonblicket, likasom ändamålet dermed är påtagligt, nemligen stt genom den ofvanstående förespeglingen skrämma många, som ejest ingalunda ville antaga regeringens förslag, att krypa till korset. Olörrekligt är också, om man betraktar denna framställning såsom en af erfar-pheten och kännedomen om ställningar och förhållanden härledd farhåga om hved som kan hända, — att derna farhåga kan grunda sig på vissa sannolikheter. Helt annat är deremot förhållandet, då man, såsom D. A. har gjort, gör en sådan framstä!lning för att försvara den såsom sats; den innefatar då icke blott ett uppoch nedvändande på heja det moderna begreppet att regeringen är till för feikets skull och för att representera dess vilja och behof, utan är tillika, så vidt vi kunne förstå, en direkt förnärmelse emot konungen personligen samt utgör, fastän i förtäckta ordalag, ett komplett försvar för allenastyrandet. : Ty hvad de ansvarige rådgifvarne betröffar, utom det, att vi alldeles icke finne någontinrg som hindrar dem att foga sig efter hvad som kan befinnas vara det allmänna tänkesättets önskan — och att detta helst vill hafva en mera rättsoch princip-enlig representation, än det hvilande förslagets, lärer väl D. A. ej vilja neka — så finnes för desse embetsmän, i fall de skulle för sin del hålla fast vid grunderna för förslaget, äfven sedan det blifvit förkastadt, intet hinder att lemna sina platsir. Sådant har bändt en gång förr och vore kanske äfven i sin ordniog. Hvad åter konungen sjelf vidkommer, så hoppas vi att hvar och en skall erkänna, det vi göre all nödig eftergift åt konsiderationerna af förevarande omständigheter om vi antage, det Hans Maj:t i sin ställning vid förra riksdagen vis å vis de två första stånden och deras traditionella politiska privilegier, änny kunnat tveka att anse de opinionsyttripgar, sem inkommo ifrån reformsällskoperna, utgöra ett nog tiliräckligt uttryck af natioxens allmänna vilja, för att ställa sig i spetsen för ett på petitionärernas programm grundadi förslag eller något dermed ungetär likartadt, osktadt vicäre ionerligt och djupt öfvertygade, att cti sådant förslag, omfattadt med allvar från regeringens sida, skulle haft den allmänna sympati med sig, att det, under impulsen af den stora majoritetens önskningar, hede gått igenom vida lättare ön det nu hvilande förslaget. Men under detta medgifvande att konungen har skäl alt fordra, det majoritetens eller folkets i allmänhet opinion skall gifva sig tillkänna på ett tydligt sätt, innan Konungen gör den till sin egen, finnes å andra sidan ingens ting som b rättigar till det antagandet, att EH Maj:t, för sin del skulle vara döf för denna röst, om den verkligen låter höra sig, och att sålunda stilla horom i bredd med åtskilliga andra af Europas furstar, hvilka genom sitt hbandlirgssätt under den nyaste tiden gifvit en hårdare stöt åt den monarkiska principen, än all demokratisk propaganda kunnat göra. Det är sannt att Hans Maj:ts regering hittills icke tagit några stora steg framåt i politiska reformer, men han her icke heller ännu handlat reaktionärt, och i flere fall, om också icke af ,enomgripande betydenhet har han visat sig villig att lyssna till tidens röst, såsom i frågan Om lagskipning, skattejerckningsfrågan, regleEL 1. of ee