Du är feg ocksål utropade han till legationssekreteraren. Grefvinnan Wanda, som kände igen machinarbetaren Dörners vän, gjorde en ansträngning för att komma Rol nära. Underbara känslor vexlade i hennes själ. De fi och osammanhäpgande ord, som arbetaren uttalat till ba ronen, hade förskräckt henne. Hir tycktes vara fråga om en förfärlig hemlighet. En svart misstanke uppsteg i hen nes själ; hon vågade knappast tänka derpå. Hon had blott en känsla, nemligen att hon måste rädda sin föst man. Dunkelt erinrade hon sig, att Dörner i hennes när varo omtalat machinarbetaren såsom en redlig och äde man. Modigt närmade hon sig till den vredgade Rolf lik en ljusets engel som beder om nåd för en fördömd En hvit klädning öfverhöljde hennes smärta etheriska ge stalt. Bleka kamelier smyckade det mörka håret; henne: enda smycke var ett perlarmband, enkelt såsom hon sjelf I sina fisa händer höll bon en blomsterbukett. O, sluta en gång detta förfärliga skådespels, bad hor Bolt. Ja, sluta! Ja, jag skall sluta!, utropade machinarbe taren med dyster beslutsamhet. Släpp min fästman löss, bad Wanda med rörd stämms Om han förolämpat er, så skall han gifva er upprättelse Jag ansvarar er derför med min heder. ;Kan han uppväcka döda och återkalla aflidna till lif vet? frågade arbetaren med bitterhet. Hsad han syndat skall han försona och de döda skol förlåta bonompn, hviskade Wanda med strålande ögon oci bimsneisk tillförsigt. Jag har gjort en förfärlig ed, ett löfte, som jag måst hålla, svarade machinarbetaren med mörk uppsyn. I hans händer blänkte dolken, som ban svängde fram för sitt offers blickar. Redan höjde ban handen för at stöta till. Legationssekreteraren tillslöt sina ögon, betsge af fasas: elt lätt rop trängde fram från hans bröst. Wand den modiga flickan, hade blek och kraftlös nedsjunkit ie fattig qvinnas armar, som stod bredvid henne. Grefve kämpade med tvenne karlar, som höllo fast honom; ha sökte förgäfves befria sig för att dö med baronen, om ha lock icke kunde rädda honom. Den gamla grefvinnan har