Aftonbladet – 18 maj 1850, sida 2

skådespelet utförde emedlertid hvarje stånd sin af biafsigter starkt markerade roll, lika mycket som någonsin tillförene eller efteråt vidhängande ståndsintresset. Adeln tillvällade sig, något alltför mycket pockande, äran af revolutionen eller rikets frälsning. I medvetandet af att hafva utfört denna vackra och vågsamma handling, tyckte sig detta Stånd gjort nog och trodde sig ej behöfva eller kunna tvingas till vidare offer på fäderneslandets altare, då man naturligtvis undanteger ett och annat af de medlidandets eller barmhertighetens småmynt, som utkastas mer för syns än för sakens skull, utan att just efterlemna något tomrum i sparbössan. Vi protestera högeligen mot den skrytsamt åberopade förtjenst, hvilken på ingen grund och uringen synpunkt kan betraktas som en — stånds-egendom, emedan antalet af de adelsmän, som, stundom öppet, stundom med väl beräknad försigtighet, yttrade sig emot statshvälfningen, när dennas förspel var å bane, var fullt ut så stort som det antal, hvilket de adliga revolutionärerna bildade. Om man ej kan frångå, att några ädlingar stodo i spetsen för insurrektionen, blir dock detta förhållande icke en orsak, att kalla hvälfningen ett adligt företeg, hvilket ju icke alitid förutsätter en ädel gerning. Här ken skaldens yttrande åberopas, att Härförarn ensam vinner icke slaget, De djupa leder vinna det åt honom.n Hvem var det dessutom som dref fram 41809 års män i farans stund? Det var nationens kallelse. Utan folkets högljudda knot och allmänna opinionens sanktion skulle resningen uteblifvit eller ock stannat vid ett simpelt uppror, och revolutionärerne skulle varit förblandad2 med vanliga politiska industririddare. Presteståndet (vi tala ej här om presten, utan Presteståndet), denna stat i staten, denra mer verldsligtpolitiska än andligt-religiösa magt, detta genom sina privilegiers beskaffenhet och öfriga förmåner tyranni u:i smått, har förmodligen alltsedan katholska tidhvarfvet, saligt i äminnelse, aldrig utfört sin epostla-roll sämre än under denha riksdag. Försoningens och försakelsens sjelfutropade härold, ställde sig nu detta stånd, pockende, frånstötande och förargelseväckande, på en grund af den krassaste egoism, att med sin vidtskenande hersklystnad, sin intolerans, sin emättliga girighet tillintetgöra hvarje skymt af den undergifvenhet och fördragsamhet, hvilka gemensamt uikora presten till en sanningens fackelbarare, en Christi tjenare. Fäderneslandets tryckande belägenhet tycktes icke synnerligen inverka på de stålsatta nerverna inom ifrågavarande stånd. Blotta frågan om koncessioner, om de billigaste uppoff:ingar för riket, tillbakavisades med prelatensisk köld och högdragenhet. Borgareständet hade, för att tala i affirsstil. ännu icke kommit till den politiska soliditet,, som i våra dagar utmärker rikets tredje lagstiftande församling. Af omständigheterna tvingades det emedliertid under detta rikemö!e att u!tså de frön, som i framtiden skul!le bära frukt och försäkra borgaren, at! han kan lefva och hafva sin skönaste betydelse endast uti menniskans ärorikaste idrott — arbetet och dess belöning. 4809 års Bondestånd firade under derna riksdag triumfer, värdiga dem, som vunnos gesom Thorgny Lagman. För Svea rikes fria bönder hade abbe Raynals himmelsbeslägtade tanke gått upp såsom en klar stjerna på en mulen horizont: avant lous les lois sociales Vhomme avat le droit de subsister. Ofta antog inom ståndet denna vigtiga sanning en motsvarande form, ty icom denna klass kände man nog bäst hvad det vill säga, att vara född utan anspråk, att arbeta för att lefva, med ett ord att träla för andra och lida brist på det nödvändigaste. Om Bondeståndet blott förblifvit sig sjelft troget, om det kunnat med karaktär och styrka afvisa alla de förledande lockelser, som pu istörtfloder utbredde sig, om det icke till pris öfverlemnat sina rättmätiga och frimodigt afgifoa anspråk, utan från början till slut handlat konseqvent, så skulle Sveriges inre utseende varit annorlunda än det nu är. Izom denna odalmannaklass hade till fullt lif uppvaknat stora och genomgripande idter; bonden började finna sin tillbakasatta ställning uti samhället, och att tiden var inne att protestera häremot. Det var åtminstone ett steg framåt, äfven om man med egmärta mäste tillstå: att de flesta protesterna stannade vid ord. (Forts, följer.) sa