Aftonbladet – 18 maj 1850, sida 2

cell, dit ingen solstråle inträngde; och likväl fladdrade röda flammor omkring bans panna. Den kalla dusch, som läkaren ordinerade åt honom, stärkte bans villfarelse. Då den iskalla vattenstrålen från höjden träffade hans bjessa, ropade han förnöjd: Så, rätt så! Gå på bara! Slick ut elden riktigt! Vatten, mera vatten! Omsider lade sig feberglöden, och den sjuke upphörde att rasa. Han fördes till ett ljusare rum. En besynnerlig smärta var qvar i bufvudet. Han tyckte väl, att elden var släckt, men påstod att en svart brandflick qvarblifvit i bjernan, hvarifrån ännu uppsteg grå rök, som hotade att spränga sönder hans hufvudskål. Den för sin skicklighet berömde dårhusläkaren yttrade till sin assistent: Jag fruktar att den akuta formen öfvergår till kronisk och att någon fix id blifver qvar. Assistenten instämde pligtskyldigast i denna gin förmans utsago, ehuru meachinarbetarens lidande icke hade sin grund i bjernan, utan i hjertat. Omsider fick Rolf tillåtelse af läkaren att njuta af den friska luften. Han fick gå omkring och spatsera såsom en bop andra svagsinta personer, hvilkas vansinne syntes vara oskadligt. Han gick eller rättare raglade bland de skuggrika träden. En flicka, som satt på en gräsbänk, reste sig vördnadsfullt, då han gick förbi. Välsigna mig!, sade hon nedsjunkande. Hvad heter du? frågade Rolf, som ännu icke var vid sina sinnen. oMarien, svarade den vansinniga, en ren jungfru, utvald af den heliga anda.n Du Jljuger, svarade Rolf med vrede. ,Hon är redan död. Hon har redan i många år legat i vattnet, djupt der fiskarne äro.n Den vansinniga flickan gret bittert, derföre att hon icke fick välsignelsen. Ömsevis ansåg hon sig vara än frälsarens moder, än den största synderska. Roif gick ifrån henne. Namnet Marie, som den bleka flickan uttalat, hade qvarlemnat ett mäktigt intryck hos honom. Den rök, som uppfyllde hans hjerna, tycktes fördela sig. En solstråle föll ned i hans själs mörker, Ett minne af förflutna lyck