Aftonbladet – 18 maj 1850, sida 2

1503 och 181V. Tidstaflor af C. A. Adlersparre. FÖRRA DELEN. Man skulle kunna betrakta detta arbete som en fortsättning af författarens äldre skrift: 1809 års män; till den biografiska skildringen af de handlande personerna har förf. här fogat sjelfva dramat, hvari de uppträdde. Vid dettas framställning har han dels rådfrågat förut tillgängliga urkunder, dels antört hittills okända bref och medde!anden, hvaribland flera äga i det hänseendet stor historisk vigt, att de uppdaga åtskilliga redan i våra annaler insmugna partivanställningar af 4809 och 1810 års hän delser, och öfver dessa händelser sprida ett nytt, ofta oväntadt ljus: Med titeln Tidstaflor synes förf. velat antyda, att läsaren icke här har att finna hvarken någon krönika eller någon historia om hvad som tilldrog sig i Sverige 1809 och 1810, utan snarare en samling serskilda grupperingar af sådana uppträden och förhållanden, som förf. tyckt tillsammans bilda ett helt för sig: en afsöndrad tafla, utan strängt hänseende till detaljernas tidsföljd. Sjelfva ursprungshändelserna — utgången af 1809 års krig och Gustaf IV Adols förflyttning från Stockholms slott till Gripsholms — visa sig till och med icke i samlingen; de antagas såsom redan fulländade, och förf. börjar med 1809 års riksdag. En öfversigt af ställningen och tänkesätten vid idenna riksdag utgör den 1:2 afdelningen eller tidsteflan; de i närvarande del följande 4 öfriga afdelningarne handla om början af riksdagen och förhandlingarne angående Gustaf IV Adolfs formliga afsättning; om rTegeringsformens antoegand. ; om intrigerna till förmån för prins Gustaf; och om förberedelserna till det första thronföjarevalet samt kabalerna mot detsamma. Så vidt förf:s närvarande arbete låter bedöma sig af den nu utgifna Första delen, tror ref. att det blir ett i många hänseenden nyttigt verk; likasom man af förf:s bekanta framställningsförmåga har skäl att sluta till dess alltigenom intressanta beskaffenhet. Huruvida det, oaktadt intresset, ger lika mycket nöje som upplysning, derom torde åter meningarne blifva delade; vi hoppas dock att de icke blifva det mycket, nu mera; ty den minoritet, som sannolikt finner sig missnöjd, är den som minskas med hvar dag. Förf. har just icke gjort sig bekant för skonsamhet, der han anser denna dygd öfvergå på svaghetens område; också har han icke skonat här. An hör man honom uttala formliga straffdomar, än ser man honom så mangrannt sammansätta de fällande händelsernas jury, att den opartiske läsarens förnuft måste ovilkorligen sjelf uttala fördömelsen. Det sistnämnda förfarandet är utan tvifvel det riktigaste, äfvensom det är det säkraste, det djupast och vidast verkande, under striden mot fördomar och egoism; och hade förf. alltid föredragit det, framför utvägen att sjeli vara domare, så skulle man icke, såsom nu erzellanåt, frestas att vädja mot hans domslut, och a:t någon gång anse dem alltför hårda och undantagslösa. Följande utdrag torde på samma gång rättfärdiga våra ord och erbjuda er intressant läsning för tillfället: 1809 års revolutionära kris var lyckligt och väl öfverstånden. Gustaf IV Adolf, mer beklagansvärd än i historisk bemärkelse brottslig, och den vi med afseende å våra häfder hoppas få kalla despotis mens sistföddev — hade, utan att det kostat en blodsdroppe, blifvit försatt utom ell verksamhet. I hufvudstaden församlade sig landets fäder och vise, att besluta om rikets angelägenheter. Huru motsvarade Ständerna denna kallelse, detta det högsta och ansvarsfullaste bland alla medborgerliga förtronnden; buru begagnades ett af de mest tysande tillfällen, som någonsin yppat sig för landets lagstiftare att ordna statens inre affärer, såsom t. ex. att jemnare fördela de skattdragandes många, svårt tryckande och ofta godtyckligt pålagda bördor; att tillerkänna en och hvar hederlig mecborgare en röst vid de allmänna frågornss afgörande; att förgöra al!a de onaturliga ståndselementer, som alltför länge skapat svenska nationen till en sammangyttring af mot hvarandra kämpande kasier, hvar för sig vederbörliger, försedda med sina väderstinna anspråk och inbillade företräden? I Frågan är lätt besvarsd. O:s vill det åtminstone synas så, som skulle dessa Ständer låtit, — ettdera Jef sveghet eler blindhet, — fråntega sig initiativet att verka cch sedan stannat vid hallmesurerna, i stället att, som det egnat sanna patrioter, radikalt och konseqvent gercmföra den af yttersta behofvet påkallade och af hverje tärkande svensk man lifligt och varmt efterlängtade statsreformen. Eller bur:u på annat sätt förklara, att så litet lejordes med fria tankar och fria händer, att man i stället för att på fast grund uppföra en ny och stark Istatsbyggnad, åtnöjde sig med att på den gamla och I murksa uppväga de infalina väggarne, igensmeta de många och alltför uppenbart i ögonen fallande sprickorna samt med nigra architektoniska sirater undandölja vanskligheten i hela byggnadsplanen och I förvändheten i dess utförande, hvilket härledde sig Ifrån en tid, då fordringarne ej rätt kunde uttala sig leller egde makt att göra sig hörda? Vi förutse, att denna dom öfver 4809 års statsIrenovatörer skall ädraga oss bittra anmärkningar, framförallt af dem, som mer fästa sig vid person än Isak. Får gå! Med resignation underkasta vi Oss den rättvisa kritiken; för den skäl-tomma åter ämne vi frambålla en spegel, der händelserna från denna tid med full klarhet skola gestalta sig. nemligen 4809 års riksdagsprotokoller. — Det skulle vara en Istor obillighet att icke medgifva, det flere af 4809 års representanter, särdeles inom Adelsoch Bondeståndet, uttalade åsigter, glänsande af framtids-vuer. I Men ofta öfverröstades dessa fosterlandsvänner och I blefvo så godt som nödivungne att öfverlemna sig et värfan n2 höäöftra danar I dot näalltisha mlladana