Aftonbladet – 18 maj 1850, sida 2

Pietisten gick sakta förbi. Från!hans skuldror uppväxte tunna grå vingar, såsom på en flidermus. Med sina långa, torra fingrar kastade han svafvel i glöden. Rumplerskan, den gamla af skadeglädje triumferande enkan, rörde i elden med en hvass glödhet eldgaffel, som hon kört in i hans hjerna. Eld, eld! ropade Rolf. . Folket på gatan hörde bonom skrika och ilade dit. De funno en man,som höll båda händerna på sitt hufvud och hvilkens af tjocka blodådror genomfårade ögon oupphörligt rullade af och an i sina djupa gropar. Hvar brinner det? frågade en nyfiken. Här, här! mumlade machinarbetaren och slog med knytnäfven på sitt hufvud. Här är elden! Släck för Guds skulll Han är drucken! anmärkte en välklädd herre i den krets, som bastigt bade församlat sig omkring machinarbetaren. Gå hem, min vän, sade en hederlig borgare till Rolf, och gif ingen anledning till skandal. Hvar bor ni, så att man kan få följa er hem ? Några gatpojkar skrattade och jubilerade omkring mannen, som troddes vara drucken. Machinarbetaren stirrade med sina blodiga ögon nästan medvetslöst på sin omgifning; först efter hand började man inse rätta förhållandet, Rolf bade blifvit vansinnig. Kärleken är i samhällslifvets lägre schakter ännu den starka passion, som med ursprunglig makt griper hels menniskan. Sjelfmord och vansinne af kärlek finna vi här oftare än bland de högre klasserna, hvarest uppfostran korvenans och sed hafva försvagat känslans makt. Hjer tat bar förlorat sin spänstighet och slår svagare under fracken, än under arbetarens grofva rock. En bildad sjä bar tusende tröstegrunder och förströelser, som hjelpa till att öfvervinna en passion, för hvilken den simpla manner går under. De bögre klasserna kunna lefva med sjukligt bjerta; folket dör med krossadt hjerta. Rolf fördes till den s. k. nya Charit. Der finnes er afdelning för sinnessvaga. Fjorton dagar rasade hen i vild feber. Elden fortfor att bränna i hans hjerna och gri nande djeflar dansade omkring glöden. Han låg i en mörk