Aftonbladet – 17 maj 1850, sida 5

tygbuset. Jag såg i mörkret, huru artillerister, insvepta i sina kappor, smögo sig derin. Jag visste ait kanonerna med sina mynningar voio rigtade mot gatan och hvarje natt laddade med kartescher, för att skjuta eder i trasor, i fall ni skulle nalkas med edra rättvisa fordringar. Folket hetviflade icke ett enda ögonblick sanningen af hvad agitatorn med den säkraste ton i verlden uppgaf. Ett allmänt rop af vrede upphäfdes. Upp, till tyghuset! ropade den förbitirade hopen och började redan sätta sitt beslut i verkstöllighet. Den store agitatorn, hvilken, liksom de flesta dåvarande folktedare, gick till väga med en viss försigtighet och aldrig direkt uppmanade till våldsamheter, sökte äfven denna gång lugna den storm som han uppväckt. Vi vilja spara onödig blodsutgjutelse och först skicka en deputativn till krigsministern för att fordra truppernas återka!lande från tyghuset och allmän folkbeväpning. Den som gillar mitt förslag, sträcke upp sin hand. Tusende bänder uppsträcktes. Endast få ledamöter af folklörsamlingen tycktes icke gilla detta beslut. Två unga män, som tillhörde den demokratiska klubben, påstodo till och med att sjelfve den store agitatorn tagit mutor af reaktionen och stode i sold hos ett parti, som sökte vinna den allmänna opinionen till förmån för prinsen af Preussen. Detta yttrande föreföll de omkringstående icke ogrundadt. Denne folkets man lefde stort; bans oregelbundna lif var förenadt med stora utgifter. Man talade redan offentligt om en sammanko ast, hos en bekant adlig dam, med presidenten i Preussareföreningen, hvilken, som bekant, byllade ytterst reaktionära tendenser. Utom dessa demokratiskt sinnade voro äfven den svarte Friedel och bans broder missnöjda med den fredliga gång, som folkförsamlingen tog. Begge räknade de på en blodig konflikt och hade derföre infunnit sig för att under den allmänna rörelsen fullfölja sina särskilda ändamil. Det var ännu en man till, som i sina miner förrådde starkt missnöje öfver det fattade beslutet. I det bleka, infallna ansigtet talade en djup grämelse. Det yfviga skägget, som, länge vanvårdadt och vordnadt, ie:öcste kinder och hals, gaf ett förvildagt uttryck åt den ursprungligen milda fysionomien. De blåa, insjunkna ögonen vittnade om djup sorg och smärta. Dystra veck ic:ade såsom molnskysr omkring den förut så fria och öppna pannan Hela hans väsende var skygg! och öterbålisomt:; hans klädnad tydligen vanvårdad. Hvem bade i na härjade gestalt kunnat igenkänna den kraftfulle, redlige Rol?