Aftonbladet – 17 maj 1850, sida 5

Genom de af Kongl. Maj:t fastställda Handelsoch HandtverksOrdningarne hafva de gamla, onaturliga banden på näringsfriheten blifvit lossade; men tvifvelsutan beror det af folkskolan och dess utbildning, huruvida denna reform i längden blir af verklig förmån för de folkklasser, hvilkas väl den hufvudsakligen afser. Då denna reform inträdt fyra år efter folkskolereformen, så är den naturligtvis ställd i gemenskap med densamma och skulle utan den, efter min åsigt, helt och hållet s2kna stöd för sin framgång och sitt bestånd. Den är nu åtmiastone till den grad liberal, att hvarje välfrejdad bonddräeg från Westgötaslätten -med någorlunda hufvud, efter högst ett par miånaders undervisning af en skicklig folkskollärare, kan ega rätt att få tillhöra sjelfva Stockholms Grossbandelssocietet. Jag är långt ifrån att klandra denna liberalitet, ty den var nödvändig, om näringsfriheten skulle komma det slägte till godo, som vuxit ifrån folkskolan, innan hon inträdde i sitt ordnade skick; men jag vill anföra det, för att dermed i min kärlek för folkskolan kunna indraga äfven alla handelsoch näringsfrihetens upplyste vänner. Såsom fordringar för rättigheten att i stad idka bandelsrörelse fordras af en välfrejd:d, myndig svensk yngling, stt kunna skrifva läsligt och räkna qvattuor species i enkla tal och bråk samt föra bok och räkning på det för handeln allmänhet öfliga sätt. Nu vet hvar och en, att dessa fordringar visserligen äro stora, med afseende på en och annan som utom folkskolan blifvit tagen från gatan och satt inom disken, såsom någongång inträffat. Men med detta såsom måttstock för alla, hvilka kunde vilja slå sig på handeln, behöiva de icse veta hvar pepparn växer,, hvilken kung :om regerar,, eller i något annat hänseen:e ega hvad man förstår med allmän bildning, utan a:t man derföre behöfver tänka på den djupare, som vid de högre läroverken vinnes. Hvod skulle väl blifva af en sådan handelsklas:, ii.l förmån för de handlande sjelfve och för staten? Måtte derföre fordringarne härefter helt simpelt blifva dessa: att den, som vill idka handelsrörelse, skall hafva genomgått en fullständig kurs i en väl organiserad folkskola, eller annorstädes hafva förvärfvat ett motsvarande mått af kunskaper; och måtte folkskoans fordringar äfvea här blifva måttstocken för den allmänna, nödvändiga bildningen hos hvar och en, som icke allenast will helsas för riter toörgaren, utan ock för rätter medborgare i ett fritt samhälle! TREDJE ART:KELN. Praktiska avtodidakter finnas i mängd bland vårt af naluren allvsrsamina och refiiterande folk, hvilkes bildning i sjelfva verk siörre och mera värd, ån wmånga skrytsanit lärdes, om hvilka verlden och mensklighetes:, ja deras egen närmaste omgifoing, icke veta mera, än att de för sig sjelfva måste vara öfvermåttan snälle. Detta visar sig uppenbart på alla håll, från och med riksdagarne i bufvudstaden till och med sockenstämmorna på landsbygden. Men icke bör derföre en man af folket förakta all skolbildning och den lärda bildningen isynnerhet. Folkbildningens, såsom all annan skolbildnings, värde måste mätas icke blott efter det qvantitativa måttet af det, som i skolan blifvit lärdt, utan äfven och i främsta rummet efter graden af den hos ynglingen och mannen, från religiöst sedlig grund, genom skolans åtgård utvecklade sjelfverksamheten. Till följdrik verksambet i medborgerliga sysselsättningar behöfves derföre icke ett så stort mått af vetande eller hufvudets fullproppande med minnesverk. Förmågan af reflexion, tänkande, dömande, slutsnde, är iemförelsevis mera värd, än hvad som kan rymmas inom et: bhästminnes) skräpkamrar, jemte en hop blott seksniska färdigheter i fingrarse, huru godt allt sådant dock å sin sida också kan vara, nir det nemligen förenas med ett genom sje:fverksamheten utbildadt sundt omdöme. Hvad her man väl funnit i allmärhet, om man tittat in i våra folkskolor? och hvad finner man der ännu, i hufvudsaken ? Hvad annat än ensidig mekanism i det ena, och slendrianism i det andra bänseendet; och huru går det då med sjelfverksamhetens framkållande, när rörelsekraften för det mesta ligger utom personerna och sakerna? Det mesta dgikieras och inpräglas. Uadervisandet är — gifva; fattandet — taga; öfvandet — efterapa och uppläsa; hela verksamheten — inöfvan; såsom Diesterweg målar folkskolan fordom i Preussen. Nu vilja de, som icke närmare gjort sig reda för förhållandet, afspisa oss med det påstående, att vexelundervisningen är det medel, genom hvilket sjelfverksamhbeten utvecklas. Må vara: jag medgifver, att den är den erfarne och tillräckligt bildade folklörsrens goda mwmedhbjelp och nödankare; men hvad är väl i allmänbet den på egen band undervisande monitören asnat eller mer, än den machin af kött cch blod, gerom hvilken den döda tabellen taiar till de kjingstående, gapande barnen? Vackra undantag må finnas, jag har sett sådana i Stockholm, Upsala och aunorstädes, der skolans ressurser äro ovanliga: men detta kullkastar ei sannipgen i mitt allmänna omdöme,