Aftonbladet – 17 maj 1850, sida 4

det kungliga förslaget — den att det blef utarbe: ladt under några få veckor efter Marsoroligheterna; uppenbart en insinuation derom att det skulle vara illkommet under fruktan för ett gatuuppträde, hvilken insinuation man ej kan se utan ledsnad deröfver att hr —r nedlåtit sig till att fäkta med dylika dåliga vapen. Hvad sjelfva factum angår, eller den korta tid, som förflöt emellan den nya ministerens tillträdande af dess embeten och förslagets publicerande, så förklaras det lätt deraf, att representalionskommitteens arbete legat till grund derför och att ministeren gena t var färdig med förslag till de ändringar som skett (hvilka i parenthes sagdt alla äro i liberal ande), bör väl ej af hr —r läggas den till last eller af honom misstydas. Hr —Tr invänder dernäst emot förslaget, att folkets valrätt derigenom är kringskuren och att valsättet genom sin invecklade vidlyftighet är nästen alldeles opraktiskt. I afseende på det första af dessa påståenden lemnar han likväl ej ens en antydning till någon bevisning, och det skulie blifva särdeles intressant om han ville uppgifva en enda person — utom de capita femilig, hvilka hvarken äro något, ega något eller göra något, hvarför de! erlägga skatt till staten — som nu eger valrätt, men efter det hvilarde förslaget skulle förlora den. Icke måtte br —r å folkets vägnar vilja klaga deröfver, att sådana fattiga adelsmän, som nu hvarje riksdag hafva en liten inkomst af att sälja sina fullmakter, framdeles skulle förlora den valrätt, de på detta sätt begagna? I afseende på det sednare påståendet, eller att valsättet är opraktiskt, så uppräknar kr —Fr visserligen flera af dess bestämmelser, men bryr sig ej om att utveckla hveruti det opraktiska egentligen består, och det är för insändaren omöjligt att förklara hyarföre det ej skulle vara lika praktiskt att första kammarens ledamöter utses af skiljda valafdelningar uti orterna och att de under flera riksdagar bibebålla representantkallet, som att de för hvarje riksdag väljas af den andra kammarens. Begge dessa öfverklagade :estämmelser fincas uti det republikanska Nordamerika och hafva der aldrig befunnits oprek tiska. ) Efter ett ännu en gång upprepadt och ännu en gång obevist påstående att förslaget är inveckladt och outförbart, öfvergår hr —Tr till belysning af hvad han anser vara några af dess partiella brister. Den första af dessa är, säger ban, föreskriften uti 2:dra S, att vid urtima riksdag endast de ärenden må förekomma, som föranledt den, eller som eljest af Konungen för riksförsamlingen framlöggas, hvarigenom den sistnämnda beröfvas den rättighet ständerne nu ega att äfven vid urtima riksdag granska regeringsåtgärderne och dessutom inga ändringar i civil-, kriminaleller grundlag kunna föreslås. Månne ej betydelsen af nämnde bättre utvecklas, om man säger, att det genom densamma blir Konungen möjligt att vid förefallande behof sammankalla riksdag, utan att det deraf blir en ovilkorlig följd att hela stetsregleringen, bevillningsförordningen, tulltaxan, bränviosbränningsförordningen och bankoreglementet m, fl. uti folkeis industriella lif djupt ingripande författningar måste omarbetas och nationen ådragas en utgift på flera hundratusen riksdaler? och månne ministerens ansvarighet verkligen blir förminskad derigenom, att dess arbeten vid lagtima riksdag hverje tredje år kunna mera i sin helhet betraktas? Att lagförändringar ej skulle kunna uppskjutas till 18gtima riksdag måste ytterst sällan blifva fallet och den till följd af regeringens önskningar eller bebofver sammankallade urtima riksdagen torde då ej blifva utan medel att frambringa förslag dertill). Herr —Tr frågar hvarföre en sockenhandtverkare eller skorstensfejare skall erhålla rösträtt, men icke den fastighetsägare, hvars egendom är uppskattad till mindre än 300 rdr på landet eller 450 i stad. Orsaken är ganska enkelt den, att man hos de förre kan förutsätta ett större oberoende än hos den sednare, En skicklig handtverkare finner alltid kunder utan afseende på hans politiska tänkesätt, men en person, hvars egendom ej är värd 300 rdr, kan omöjligen lefva på densamma, utan måste, om han ej kan något yrke, för hvilket han då skattar och röstar, söka alt såsom daglönare blifva använd af sina grannar, till hvilka ban på detta sätt kommer i en so Kr