Aftonbladet – 16 maj 1850, sida 3

4 satt hennes döda moder och vinkade åt henne och nickade med hufvudet. Tusen Thaler!s utropade fru Werner ånyo. Tusen Thaler, hvad säger ni derom? Bort med dig! Ut, förbannade qvinna!, utropade Marie med återuppvaknad stolthet. Wernerskan blef förskräckt för Maries förvildade blick Med blekt anlete och upplyftad hand stod flickan framför henne, såsom en hämndens engel. Hon är icke vid sina sinnen; hon är förryckt! utropade gumman och sprang upp från sin stol. Ut! ropade Marie med stolt vrede och pekade befallande på dörren. Wernerskan aflägsnade sig förskräckt. Hon trodde sit se en vansinnig menniska framför sig. Marie blef ensam qvar. Den svarta demon stod åte: bredvid henne och hviskade i hennes öra. Det djupa stilla vattnet glänste för hennes ögon och på bottnen sat! modren och vinkade åt henne och nickade med hufvudet Flickan reglade dörren. Derefter tog hon fram sit skrifdon och skref två bref; ett till honom utan tårar men på det andra brefvet till Rolf föll en tår, och åtei en, så att den svarta skriften till hälften utplånades. Hor hade slutat sitt sista verk på jorden. Det bultade på dörren; hön öppnade sedan hon bort tagit sitt skrifdon och sorgfälligt ställt det på dess förr: plats. Den gamla tvätterskan inträdde. Hon bodde in på gården och var en fattig enka, som med möda kunde lif: nära sig sjelf och sina barn och mången gång knappas kunde förtjena groft bröd till middagen. Hon gick doch alltid ren och snygg oaktadt sin stora fattigdom, och der hvita hufvan, äfvensom den gamla urtvättade kattunsklädningen, hvilken hon hade på sig både söndagar och hvar. dagar, var ren som nyfallen snö. Hennes bleka, sjuklig: ansigte strålade af kärlek och hjertlighet. I hvarje veci och fåra bodde en god ande. I sina darrande händer hade hon en liten kruka med soppa, som hon bar till Marie Så fattig hon var ville hon dela sin ringa kost med der som var ännu olyckligare. Marie mottog den lila krukan med sorgligt leende och tackade den gamla fattiga qvinnan samt tillade: