Aftonbladet – 16 maj 1850, sida 3

är gifvet, derigenom skulle vara förlustig rätligheten att anföra annan och ytterligare bevisning för sitt påstående, hvilken bevisningslilljäng måkända först efter edgångsbeslutets meådelande blifvit för honom kändp; 2:o Kongl. Svea hofrätt, som, efter det en afdelning af Stockholms kämnersrätt uti ett der anhängigt mål ålagt svaranden att aflägga värjemålsed och beslutet derom vunnit laga kraft, men ytterligare bevisning sedermera mot svaranden blifvit att tillgå, uti underdånig skrifvelse den 43 Maj 1832 uttalat den åsigt, att, då beslut, hvarigenom värjemålsed blifvit ådömd, icke kunde hänföras till slutligt utslag, kämnersrätten utan hinder af edgångsbeslutet, borde målet åter upptaga, samt, efter det parterne vidare blifvit hörde och egt tillfälle förete den ytterligare bevisning, som tilläfventyrs kunde finnas, nytt utlåtande lag och beskaffenhet likmätigt meddela; samt, 3:0 Kongl. Maj:ts högsta domstol, som under den 9 derpåföljde April kong!. hofrättens berörde yttrande till efterrättelse fastställt. Men om nu således den omständigheten att beslutet, hvarigenom en vanlig värjemålsed vunnit laga kraft, icke utgör hinder för käranden att få före bringa den ytterligare bevisning, som först derefter för honom blifvit att tillgå, så våga vi hoppas att kongl. hofrätten skall finna den af herr lagman Boström aflagda ed, hvilken svårligen lärer kunna betraktas annorlunda än som endast varande en fyllnadsed, ännu mindre kan utgöra något laga hinder för oss att intilldess saken blifver slutligen afgjord få förebringa all den bevisning, som för oss nu blifvit, eller vidare kan blifva att tillgå. Professor Lindblads definition på värjemålsed 1yder så: Härmed förstås. den ed, hvarigenom den icke be,visningsskyldige parten bekräftar sitt nekande af det factum, som hans vederpart till grund för sitt påstående uppgifvit. Nehrman säger, att värjemålsed är then, hvaruti svaranden nekar kärandens påstående och intygar att hans nekande är samni, Om nu dessa definitioner å värjsmålsed, såsom vi våga tro, äro riktiga, så behsgade kongl. hofrätten upplyst finna, att den ed, som af herr lagman Boström blifvit aflagd, icke är af sådan natur, utan rätteligen endast utgör en fylinadsed, nemligen en sådan ed, hvarmed han sökt styrka riktigheten af den invändning, som han emot värt påstående framställt. Vårt påstående om herr lagmannens förpligtande att till oss utbetaia den omstämda summan grundar sig på ena emellan konom och vår moder-;träffad skriftlig arfsförening, deruti herr lagmannen förbunrdit sig att nämnde summa efter hennes död till oss uibetala. Hede vi nu endast med ett vittne kunnat styrka riktigheten af den till grund för påståendet åberopade skriftliga afhandliogen, samt herr legman Boström förnekat densammas riktighet och tillåtits denra sin förnekelse med ed sanna, så hade den ed han aflagt innefattat egenskapen af värjemålsed. Förhållandet är dock ej sådant. Vi hafve nemligen, med 3:ne på ed afbörde vittnen styrkt riktigheten af den ifrågavarande afbandiingen, och såmedelst på sätt 33 i 47 kep. R. B. bjuder, såsom kärande lagligen bevisat att herr lagman Boström uti samma afhandling förbundit sig att till oss utbetala det omstämda beloppet. Herr lagmannen har icke eller förnekat det han verkligen genom berörde afbandling åtagit sig en sådan förbindelse, men han har, för att befrias från vårt påstående om denna förbiadelses fullgörande, deremot såsom svsrande, invändt att de å hans exemplar af arfsföreningen befintliga orden till fullo betalt, skulle tvärtemot deras lydelse, betyda ej att han betalt, utan att han tvärt om fått kapitalet till skänks af vår moder den 3 April 4844. I stället för att, på sätt lagen uti nyssmämnde stadgar, med bevis styrka den gjorda invändningen, har herr Jagman Bosvöm erbjudit sig avt med sin egen ed lemna ett sådant bestyrkande; och har häradsrätten medelst sitt, af herr lagman Boström icke öfverklagade beslut, tillåtit honom att, på sätt han sig erbjudit, få med sjelf sins ed betyga det ofvan nämnde qvitto borde tilläggas den betydelse, som han uti sin invändning uppgifvit. Häraf behagade kong!. hofrätten således finna, att den af herr lagman Boström afltagda ed icke är något annat än en af honom erbjuden fyllnadsed, hvarmed ban tillåtits att, i brist på laga bevis, styrka den af honom såsom svarande gjorda invändning; — och då ru i bändelse berr lagman Boström haft att åbaropa 2:ne ojäfvige vittnen; som med sin ed bekräftat den af bonom framställda invändningens riktighet, sådant icke utgjort något lagligt hinder för oss att få förebringa all den motbevisning, som derefter för oss uti den ena eller andra instansen blefve att tillgå, så våga vi ock hoppas det kongl. bofrätten skall rättvist finna, att den af svaranden sjelf i brist af laga bevis aflagda fyllnadseden ännu mindre kan utgöra mågot hinder för oss att sådan motbevisning förebringa. Detta synes ock stå uti fullkomlig öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts uti denna sak den 43 Moj 1849 gifne nådiga dom, som fastställer kongl. hofrättens den 23 Februari 4848 meddelade domslut, hvarigenom förklarats, att den yrkade betalningsskyldigheten i sakens närvarande skick icke kunde lagman Boström ådömäas, medan de flere skäl och omständigheter, på hvilka vi grundat vårt påstående att berörde: anteckniog (till fullo betalt) skulle afse endast de uti föreningen bestämda årliga utgifterne, men ingalunda innefatta qvitto å kapitalbeloppet, fastän de gåfvo stöd för antagande af ett sådant förhållande, likväl icke kunde anses innefatta full bevisning derom att meranämnde förening intill (kan Fredenheims död fortfarit ait vara gälande. Då nu de vid vår libell bifogade, under edsförpligtelse afgifne, 2:ne vittnesintyg, hvilka först efter det saken af Kongl. Maj:t till häradsrättens vidare laglikmätiga förfarande återförvisats, för oss blifvit att tillgå, i förening med de förut förebragte skäl och omständigheter, innefatta full lega bevisning derom, att vår moder intill sin död sjelf ansett ifrågavarande med herr lagman Boström ingångne arfsförening fortfara att gälla, hvaraf således följer att herr lagman Boström fullkomligt misslagit sig uti sin uppfattning af det ifrågavarande qvittensets rätta och verkliga betydelse, så våga vi ock hoppas det saken genom dessa nya bevis kommit i det förändrade skick, att all laglig verkan af herr lagman Boströms förutnämnde invändning förfallit, öar oa