Aftonbladet – 16 maj 1850, sida 3

lighet med vårt yrkande bör förpligtas att det omstämda beloppet till oss utgifva. Enligt hvad vi hört sägas, lära någre rättskunnige hyst den åsigten, att vi icke skulle ega rättighet att förebringa någon ytterligare bevisning, med mindre vi ville angifva hr lagman Boström för mened. Vi deremot kunna icke fatta, huruledes uti ett tvistemål kärandens rättighet att åstadkomma den motlbevisning, som erfordras för utbekommande af hans lagliga rätt, kan honom betagas derföre att hån ej vill mot svaranden anställa en brottmålsprocess. Om svaranden begått något brott, lärer det vara allmänna åklagarens pligt att derför mot honom anställa åtal; men, ehyad allmänna åklagaren vidtager en sådan åtgärd eller ej; lärer kärandens rättighet att uti tvistemålet förebringa all den bevisning, han anser vara nödig, derigenom hvarken ökas eller förminskas; att denna vår åsigt hvilar på allmänt gällande rättsgrund torde inhemtas af Kongl. Förordn. den 40 Juni 48414, som stadgar att, till och med i det fall, då prescription för brottets åtalande mellankommit, målsegande skall deraf vara oförhindrad att söka det skadestånd, hvartill han eljest kan vara berättigad, och således ega rättighet att bevisa det faktum, hvarpå skadestånds-pretentionen sig grundar. Hvad denna sak serskildt beträffar, så är det för oss, med hänseende till den nära skyldskep, hvaruti vi stå till hr lagman Boströms hustru, dessutom serdeles kärt, att den af honom aflagda eden kan ega bestånd bredvid de nya bevis, som af oss nu blifvit lagda i dagen. Hr lagman Boström har nemligen icke med sin ed bekräftat att vår moder till honom yttrat några bestämda ord, såsom t. ex.: jeg skänker dig, Boström, genom det å arfsföreningsdokumentet tecknade qvitto, det kapital, som du deruti förbundit dig att utbetala — eller några andra bestämda ord, utan har hr lagmannen med sin ed endast intygat, att, på sätt han invändt, de å arfsföreningsdokumentet tecknade orden: till fullo betalt borde tilläggas sådan betydelse. Den af hr lagmannen aflagda eden innefattar således endast en af honom meddelad helig försäkran, att hans individuella uppfattning af qvittensets betydelse varit sådan; men att han häruti misstagit sig det är hvad vi med motbevisningen vilja ådagalägga. För att ännu tydligare visa, att afläggandet af så beskaffd fyllnadsed icke utgör något laga hinder för motbevisnings förebringande, torde det tillåtas oss att framställa ett par härmed jemnförliga fall. Om t. ex. en person, som blifvit bestulen, under tvisten med den tilltalade om det stulnas värde erbjuder sig att med sin ed styrka hvad det stulna värdt var, samt målsegaren emot den tilltalade; bestridande, jemlikt 35 47 Ksp. R.B., fått en sådan ed afligga, månne någon domare finnes, som skulle anse den af målsegaren sålunda aflagda eden u:göra något hinder för den tilltalade att, derest det stulna godset derefter kom till rätta, få åstadkomma matbevisning och såmedelst styrka, att detstulna i verkligheten egde ett mindre värde än det, sem målsegaren med sin ed bekräftat? Säkerligen icke. — stadkommandet af denna motbevisning kunde cck för den tilltalade vara af största vigt, när derpå möjligtvis kunde bero, huruvida hen skuile straffas endast för snatteri eller såsom tjuf; samt huruvida han skulle beröfvas sin frihet endast tio år eller för hela sin återstående lefnad. Men nästan ännu mer framstående bevis derpå, att den omständigheten att ett uppgifvet förhållande blifvit med ed bekräftadt, icke utgör något lagligt hinder för åstadkommande af motbevisning, erhåller man uti konkurslagen. Sedan cessionanten med sin ed betygat, att en uppgifven borgerärs fordran utgör t. er. endast 1000 rdr, är den sistv. sådant oaktadt lagligen berättigad att med mo:bevisning, ja till och med att med tin contra-ed betyga, det hans fordran utgör t. ex. dubbla beloppet. Och om t. ex. både cessionanten med sin ed och den uppgifne bergenären med sin ed hade intygat att den sistnämndes fordren utgjorde 2000 rår, så lägger denna dubbla ed icke något lagligt hinder i vägen hvarken för annan borgenär att medelst motbevisning ådagalägga, det nämnde fordran rätteligen utgör t. ex. endast 4000 rdr, eller för domaren att godkänna densamma blott till sistnämnde belopp. Slutligen anse vi oss böra tillkännagifva, att till vår kunskap kommit, det hr lag..san Boström sjelf äfven lärer lifligt önska, att de nya vittnena måtte blifva hörde, samt att han skall vara ledsen deröfver att han icke vet på hvad sätt han i lagiig forra skall kunna få denna sin önskan uppfylld; och få vi i anledning deraf förklara att vi, ehuru hr lagmaunen är uteblifven svarande, hos Kongl. Hofrätten, likväl gerna medgifva att han må böra huru många vittnen som helst, och sjelf anföra -allt hvad han önskar i saken, helst vi ingenting högre önska än att sanningen deruti må komma att framstå i sin fulla dager. Sedan vittnesförhöret försiggått, torde det tillåtas oss anföra hvad vi i anledning deraf skta rödigt att vidare i saken andraga. Stockholm den 22 April 1850. F. W. Sköldebrand. C. Sköldeb and. genom Robert Cederschiöld, enligt fullmakt.