Aftonbladet – 16 maj 1850, sida 2

Då Marie såg sig ensam och sorgen fått taga ut sin rätt, försökte hon åter samla sina förvirrade tankar. Hon väntade ett besök af honom. Hon hade skrifvit till honom; hon hade för sista gången tagit sin tillflykt till sin förförare och lagt sitt öde i hans händer. Fastän hon under den sednaste tiden baft anledning att klaga öfver hans köld, fastän hans liknöjdhet varit temligen tydlig, så kunde dock ingenting rubba hennes kärlek, hennes förtroende till legationssekreteraren. Han kommer nog, han har ett godt hjerta, tänkte hon för sig sjelf och sökte förjaga det mörka tviflet i sitt bröst. Han kom icke. Hon öppnade fönstret. En ung man, som liknade honom. vek om hörnet. Det är han! utropade hon med stilla glädje och bad honom redan i sitt hjerta om förlåtelse derför att hon kunnat misstro honom. Men det var icke ban. b Irlockan slog den timma, vid hvilken hon väntade hans esök. Nu skall han icke dröja länge; nu skall han snart komma till mig,, tänkte hon. Han dröjde dock. Visaren hade redan gått en qvart utöfver den utsatta tiden. Hon tog för gifvet att klockan gick för fort. Det kan icke vara så långt lidet ännuHan har väl angelägna göromål,, tänkte Marie. Men han var icke hindrad af något göromål. Andtligen, ändtligen! Hon hörde steg i trappan: Det är han, tänkte Marie. cc . Hon ilade till hans möte. I förbigående kastade hon en blick i spegeln. Ett blekt och sorgligt leende ansigte blickade fram mot henne. Hon slätade det genom gråten och sorgen något rubbade håret. Ännu i sin sorg ville hon synas vacker för älskaren. Det bultade på dörren. Af darrning kunde hon knappast ropa: stig in! Ett rop af öfverraskning och fasa framträngde från hennes bröst. 1 stället för honom kom fru Werner.