Aftonbladet – 16 maj 1850, sida 2

hvad hvarje enskild eger eller förtjenar skall öfverlemnas åt andra som representera det så kallade allmänna, (emedan det måste representeras af någon eller några, antingen en högste styresman med en eller flere gradationer af underordnade, då vi hafva den monarkiska absolutismen i dess värsta form, eller också åt vissa menighetsförsamlingar, då man sannolikt är tillbaka i skråväsendets despo:ism i dess förhatligaste skepnad). Allt detta upphäfver dessutom ingalunda individernas menskliga natur och materiella behof af mat, kläder, boningar och beqvämligheter, och hela anmärkningen mot individualismen blir således antingen endast en innehållslös fras, eller också utgör den en omedveten förklädnad för någonting annat. Ett stort misstag ligger dessutom i det påståendet af hr G. att sällan några straffdomar höras mot de rike, de mäktige, de lyckligel på jorden, emot dem på hvitka det ankommer huruvida det står väl eller illa till här nere, ete. Hvad åsyftar väl hela den nyare tidens: politiska sträfvance i demokratisk riktning, helal denna det allmänna tänkesättets fortgående utbildning till ifrande emot missbruk, till afskaffande af orättvisa lagar, för vidtagande af allmänt nyttiga anstalter till mängdens fromma, och hela den kontroll som den offentliga granskningen mer och mer börjat utöfva på styrelsens och alla offentliga myndigheters åtgärder, om icke att hindra de mäktige ifrån att förtrycka de svagare eller göra sig fördelar på deras bekostnad. Menar hr Göthrek åter att man sällan hör straffdomar emot de rike blott derföre att de äro rike, eller emot de mäktige blott derföre att de bekläda en makt eller innebafva en myndighet, så drage vi ej i betänkande att påstå, att han går för långt i sina anspråk. Men han har visst ej baft denna mening, utan blott velat säga något, som skulle låta såsom något nytt och derigenom kunna blifva föremål för det lifliga bifalletn. Efter dessa tatare kom hr Borg. Hans föredrag utgjorde en kritisk öfversigt af sammanhanget mellan judendomen och kristendomen, och den förras öfvergång i den sednare samt en utveckling af begreppet om förhållandet mellan Gud, naturen och menniskan. Vi öfverlemna åt theologerne att gendrifva de inkast mot orthodoxien, som häruti framställas; det vore ganska intressant och Järorikt att höra doktor Wieselgren upptaga hr Borgs framställning punktvis ti!l vederläggning. Detta stycke saknade för öfrigt icke en poetisk flygt, hvilket kan bedömas af följande slutstycke: Följden af den nya lära, som nu vill sluta menskligheten i femn, kan ej bli någon annan än en full komlig omskapning af de menskliga inrättningarne. Förnuftet erkänner allas rätt, att utveckla sig fritt och blifva lyckliga. Det tillåter ej hela folkklasser ligga nediyvgda i okunnighet och fattigdom, det fordrar arbete åt alla, njutning åt alla, och vill i konsten och vetenskapen se sammanlefnadens b!omma. I dess ljus skall äfven qvinnan, den i årtusende förtrampade, hon som med sina tysta tårar vattnat mensklighetens lifsträd och som, lik en svalkande vårfläkt, gått öfver menniskoheden, få ett nytt lif, blomstra och dofta som konvaljen i dalen. Hur för öfrigt den nya religionen gestaltar sig i alla samhällets inrättningar, hör ej hit. Här hafva vi endast visat densammas id. Men det är hvars och ens pligt, att med tankens och känslans hela kraft och värma äfven söka göra densamma gällande i verkligheten. Genom förerade bemödanden skola vi slutligea lyckas skapa detta bögre och skönare samlif, och särskildt har qvinnan en stor roll att ut föra för en dylik förnyelse. Hon hear en instinkt, som ej sällan träffar sanningen snabbt och säkert, och hvilken i striden med förnuftet skall frambrin-j. ga skatter, förut dolda i det menskliga väsendat, men hvilka, vär de kommit i dagen, skola bli dyrbara för samhället. Men derför måste qvinnan ock lära sig att bögre uppskatta sitt eget värde, än hitwtills. Hon måste hafva mod att bryta de bojor, man så länge åt henne smidit. och upphöra vara mannens eller sina nyckers slafvinra, hvartill uppfostran och vanor nu som oftast göra henne. Hon mäste ej förakta äfven poIhisk bildning, ty genom denna skall hon lära sig inse sin ställning, inse att hon saknar, snart sagdt, allt bvad ett förnuftigt väsende har rätt att fordra af samhället, remligen uppfostran, rätt att arbeta och bestämma öfver sitt arbe, räit att bestämma öfver sin person och sina handliogar, rätt att deltaga i stiftandet af de lagar, som bon måste lyda. Men det tillhör er, qvinnor, och oss alla i 49:åe seklet, att ej låta frihetens maningar förklinga. Lifvets stunder äro korte; derföre må vi göra dem så mycket innehållsrikare. Skulle också vi under vendringen i öknen dö, ber dock vår vandring ej varit förgäfves, om det endsst är beskärdt våra barn, ait skåda Jordans flod och taga frihetens nya Kapaen i besittning. : Efter hr Borg uppträdde en arbetare, br Möller, med en ytterligare utveckling utaf ett föredrag, som af bonom förut blifvit hållet inom Arbetareföreningen, nemligen om arbetarens bildring. Telaren visade buru nyttigt det vore, att arbetarne i allmänbet sysselsatte sig mera med läsning af pyttiga och intressanta böcker än hittills, och anförde berättelser, bvilka visade att arbetarens ekonomiska ställning till och med förbättras, då han egnar sina lediga stunder åt läsning, i stället för att på annat sätt använda dem. Med den amerikanske smeden och fredsstiftaren Elibu Burritts exempel visade han huru äfven arbetare, ogktadt deras stränga a;bete, kunva vara mäktiga de skönaste idttr. Talaren upplöste en berättelse orm denne mans lefnsd och verksamhet, hvilken afbördes med mycket intresse. Slutligen deklamerade talaren, ur minnet, en del a! Wallins poem: Första uppfostringen. Det var för att gifva qvinvan ett annat lof. än det som af vissa personer tilldelas henne, yttrade sig talaren, då de säga att qvinnan blott är ränklysten m. m.; det var för att visa att äfven hon borde ega lika medborgerliga rättigheter med ma nen. Dessutom föreslog talaren, att man borde söka inrätta läse-biblioteker på landet, för aut äfven der sprida upplysning bland den fattigare befolkningep. . ——G2gZ——— AA ttada Lklädninge. som han hrnkadel Då Mar