Aftonbladet – 11 maj 1850, sida 3

sätra påträffat först en kälke med ved, och sedermera aflidne Anders Andersson, hvilken då var en för begge obekant person och legat undangömd vid gärdesgården på andra sidan vägen, Rundqvist, under föreställning att han nu haft för sig en vedtjuf, och på uppmaning af Jöngren, slagit Anders Andersson med en för tillfället afbruten rund gärdesgirdsstör ett par slag på kroppen, derpå Anders Andersson sprungit upp och velat öfverfalla Rundqvist, som då med den runda stören tilldelat honom några slag i hufvudet och på axlarna, under det de stått på vägen emot hvarandra, ansigte mot ansigte; dels ock tilltalade Jöngren vidgått att han, efter det Rundqrist å Anders Andersson utöfvat berörde våldsamh t, med skaftet af en piska slagit Anders And2rsson i hufvudet, samt sedermera, under det Jöngrea förde Anders Andersson till fjerdingsmannen för ati häktas, på vägen med foten sparkat Andersson på sätet; och har i afseende på sistnämnda våld ett vittne, arbetstarlen Liadström, intygat, att Jöngren minga gånger sparkat Andersson, utan att vittnet för mörkret kunnat bemärka hvar slagen träffat, ehuru de lika väl kunnat träffa hufvudet som någon annan del af kroppen, och att Anders Andersson under sparkniagea en gång häftigt skrikit till och jemrat sig. I öfrigt förekommer att, sedan Jöngren azmodat förre häradsdomaren, fjerdingsmannen Hellströn att häkta Anders Andersson, men Hellström sidant vägrat, hafva Jöngren och Rundqvist fört Andersson med sig till Bo, der han flere timmar hållits arad uti en drängstuga, utan att någon annan vård honom egnats, än att Rundqvist med vatten tvättat blod från hufvudet; hvarefter Anders Anderson blivit, genom Jöngrens föranstaltande, hemörd till sin hustru, der han legat utan läkarevård ti!l påföljde dag, då Anders Andersson afförts till Ser:fimerlasarettet, hvarest han den 42 sistlidac Februari aflidit. Efter mediculegal besigtning har provincialläkaren, doktor Brandelius, uti afgifven attest yttrat: att Anders Andersson dött af kommotion på hjernan, orsakad af de slag eiler stötar, som blifvit bonom tillfogade; dock att skadorna i och för sig icke varit absolut dödarde, utan tillfälligt, i anseende till vanvård; hvarefter hr duktorn under ransakningen upplyst, att två på högra sidan af hufvudet befintliga sår icke had2 oskiljaktigt samband med kommotionea, som kunnat uppkomma af slag utan sår till påföljd, att döden undvikits, om And:rs Andersson första dygnet efter våldet fått nödig läkarevård, samt att en vådsam sparkning såväl som ett slag af en stör kunnat åstadkomma den hiernskakning, hvaraf döden följt. Detta :!it med hvad vidare finnes under rånsakningen geroxa vittnesmålen och i öfrigt upplyst, har ingsrätten noga öfvervägat; och alldenstund de af Ruadqvist å Anders Anderssons hufvud med en stör til:detade slag medfört de å hufvudets högra sida befintlige krossär, hvilket icke kunnat utredas, dock varit så vildssmma att kommo!ion på hjernan deraf unnat uppkomma, samt Jöngren erxännt, att han, efter den af Rundqvist å Anders Andersson utöfvade vildsaahet, med ett piskstat slagit Anders Andersson i huvu!let och å hacom utdelat sparkningar, hvilka, ehuru Jöngren uppgifvit dem endast hafva träffat å sätet, likväl så mycket hellre må anses hafva träffat hufvudet, som vittnet Lindström intygat att Anders Andersson under sparkningen häftigt jemrat sig, och ni got märke vid medikolegala besigtningen efter våld å sätet eller kroppsdelarne deromktring icke förefunnits, äfvensom Anders Anderssons ofredande af Jöngren, hvilket han sjelf för vittnen uppgifvit såsom serdeles våldsamt, företagits under natten, i uppretadt och upprördt sinnestillstånd, dervid något val af serskildt kroppsställe till slagens och sparkningarnes utdslande icke kommit i fråga; fördenskull och emedan vid utredningen af sistnämnde förhillande jemväl bör i betraktande tagas att Anders Andersson vid det tillfälle, då spsrkningen af Jöng.en, enligt hans eget erkännande, ål Andersson utdelades, låg med högra delen af hufvudet vänd mot Jöngren så att Andersson kunnat af Jöngrens med en tjock och hård becksömsstöfvel beklädda fot der träffas, hvaremot Rundqvist skulle, efter sin egen berättelse, icke hafva slagit Anders Anders:on på högra sidan af bufvudet, hvarest lik-1 väl, enligt läkarens istygande, största våldet synes hafva blifvit Andersson tillfogadt, osktadt icke utrönas kunnat att denna våldsamhet verkat kommotionen på bjernan; ty och som anledning icke saknas till antagande deraf, att både Rundqvist och Jöngren, hvilka bägge äro krafifulle ech härdade män, å Anders Andersson utöfyat större våldsamhet än ransakningen gifver vid handen; men ostridigt är, att Anders Anderssons död varit en ovilkorlig följd af det våld, honom vid ifrågavarande tillfälle öfvergått, efter det Rundqvist cch Jöngren honom anträffat och med sig tegit, samt att någon annan än Rundqvist och Jöngren Anders Andersson icke slagit eller våldfört, hvaraf åter följer, då icke ljusligen kunnat pröfvas af hvyilkenderas handaverkan Anders Andersson aflidit, att de måste anses hafval å honom laggt lika hugg eller slag; alltså och då den af läkaren attesterade kommotionen på hjernan, på sätt förut nämndt är, varit en omedelbar följd af våldet å Anders Andersson, samt döden således icke härledt sig af någon dertill bidragande, från våldet oskiljaktig, orsak, hvadan den jemväl af läkaren uppgifna til:fällighet att våldets verkan till påföljd af död kunnat undanrödjas genom läkarevård inom första dygnet, icke kan hänföras till sådan händelse, som, enligt stadgandet i 29 kap. 2 S 2 mom. miss: gerningsbalken fråntager svarandernes gerning egen-l skapen af viljadråp, hvarjemte; uti förevarande fall, den serskilda omständigheten icke får lemnas å sido, att svaranderne, genom Anders. Anderssons afförande till Bo och qvarhållande derstädes i flera timmars tid undandragit Anders Andersson den läkarevård, som han eljest varit i tillfålie att sig förskaffa; förklarar tingsrätten så väl Rundqvist som Jöngren sa-l Er2 att hafva å Aoders Andersson vitjadråp föröfvat. Då nu tillika under ransaknirgen är utredt, att Jöngren, med tilihje!g af Rundqvist, tagit Anders Andersson af väg och i ändämål att bonom fängslig göra för förment tjufnad af ved, mot hans vilja fört honom bort till anror ort, hvilket brott så mycket hellre blifvit begånget, som Anders Andersson antastats å andra ägor än der veden förmerats vara stu!en, cch utan att cillig anledring förefunnits, att den ved, Anders Andersson på sin dragkälke medhaft, blifvit från Jöogren tillgripea; alltså, och med förklarande, at mer än half bevisning icke förekommit, at: Jöngren un-:er förden will Bo sökt medelst slag förmå Anders Andersson till bekännelse af l tjunadsbrott, hvedan ä Jöngren bäröre någon ancvarshestämmel2e icke kan äcva rum mnräfvar tingg