Aftonbladet – 11 maj 1850, sida 3

Någon måste nödvändigt blifva hos er. Hon skall då dö!... Hon dör! utropade Marie, ful af förtviflan. Den sjuka, som hörde detta dottrens ång2strop, wppslo; sina matta ögon och stirrade med vilda blickar. Mari skyndade till henne och föll på knä vid singen. Modren, som återfått sitt medvetande, utsträckte si utmagrade arm till Marie och hviskade: Mitt barn, det lider till slut med mig... eller hur? Doktorn syntes lugna den sjukas oro och sade: Gör er inga svåra föreställningar, min goda fru; hop pas på Gud.n . O, jag har hoppats, suckade den sjuka. Jag ha lefvat efter hans bud, fromt och rättstaffens, och hva har jag för det? Är jag icke olycklig? måste jag icke di och lemna mitt barn i armod, ensamt i denna orda verld ? Tala icke så, förmanade läkaren. Hvarföre skall jag icke tala?, frågade den sjuka, son innu en gång, kort före sin död, tycktes återfå sin förr kraft och häftighet. Jag bar alltid varit en redlig oc hederlig qvinna; jag har icke skinnat någon på den rin gaste skärf eller gjort någon orätt, och dock miste ja föra ett lif, simre än en hunds. Har jag någonsin haf en enda glädje här på jorden? Intet annat än bekymme och sorg har varit min lott. Dessa ord hade uttömt kennes kraft. Den sjuka ned sjönk utmattad på sin kudde. . z Doktorn frågade Marie, måhända derföre att han sjel var juds och så mycket mer kände sig förpligtad att re spektera andras tro, om hon icke ville kalla någon andli persoa af sin trosbekännelse, för att tala vid modren. Denna fråga undgick icke den sjukas skärpta öra. Ho utropade då: , Nej, ingen svartrock! Hvad kan han hjelpa mig fvad skulle han göra här? Någon sådan lär icke helle komma till mig, som är så fattig och icke kan betal något Det finns barmhertiga, aktningsvärda män, annärkt läkaren. Ja, sirapsbröder, såsom min granne härp, sade de sjuta med retad röst, hvilka till på köpet skulle vilj