Aftonbladet – 11 maj 1850, sida 3

örbittra mina sista stunder. Jag vill blott slippa att hör: lem; jag vill hvarken höra talas om himmelens glädj ller om helvetets plåga och straff. Låt mig åtminstont lö i lugn, om jag då ändtligen skall dö.n . Det låg något rysligt i den fattiga qvinnans förtvir. ade resignation. Religionen hade icke mer något värde ör henne. Den armas dödsbädd var öfvergifven, sorglig utan tröst, utan försoning. Förtviflan s mmanknöt henne: nand mot mmlen, hvars löften. hon hånade såsom tomm: och bedrägliga. De sista stundernas gloria var här för törd och tillintetgjord; intet var öfrigt, utom nöden: ;rinarde spöke. Doktorn aflägsnade sig, sedan han ordinerat åtskilligt Marie blef ensam qvar hos den sjuka, som syntes bafv: iterfallit i sitt förra halft omedvetna tillstånd och endas lå och då uppslog: sina liksom med glasur öfverdragn: igon, för att med bekymrets blickar se på Marie. På detta sätt förflöt en fasansvärd halftimma, då der juka åter reste sig upp och frågade med dof röst: Hvar håller Rolf till? Har han också öfvergifvit oss! Hvarföre kommer han icke ? Machinarbetaren plägade komma hvarje afton, efte; örrättadt arbete; och ru som förr tog han öm vård on len sjuka. Marie ursäktade derför den trogne vännen ägande: Han är ännu upptagen af sitt arbete.n Jag måste tala vid honom innan jag dör, suckad modren; jag kan icke med lugn tillsluta mina ögon för in jag har hans löfte., Marie anade, hvarför modren längtade efter Roifs an komst; derföre darrade hon. Flickans tillstånd hade hittills varit en hemlighet fö hennes omgifning. Marie hade lofvat legationssekreterare! tystnad; endast Wernerskan visste hennes tillstånd. Änm hoppades hon på förföraren, som så länge hållit henne en bedräglig illusion; ännu trodde hon på hans löften Och om hon äfven skulle hafva börjat inse sitt misstag om hon kunnat öfverse hela omfånget af sin olycka, bord och kunde hon likväl för den döende modren aflägga e! bekännelse, som så djupt skulle hafva förbittrat denna sista stunder? Marie hoppades, led och teg.