Aftonbladet – 4 maj 1850, sida 2

utmärkes af någonting lagom i allt, som icke är ef tersökt eller studeradt. Hvad åter Upsalatidningens omdöme om dervarande varma christne beträffar, så lära väl dessa inse nödvändigheten uti att tillrättavisa smädaren; för sin d.1 vill insändaren nu endast anmärka: att någon fullkomlighet kan ju en menniska aldrig uppnå. Om således någon efter väckelsen, under den första glädjen öfver sin omvändelse, och törsten att få höra och sjelf läsa skriften, den de förut aldrig begripit, skulle under några dagar försumma sitt arbete, så bör man väl icke komma fram med det orimlig påståendet, att läseriet skulle medföra mindre håg för allt arbete. Hvilka anmärkningar man än, till och med måhända med skäl, skulle kunna göra de verma christne för vissa egepheter, som stöter den stora hopen, så gör man dem likväl med en mun den rättvisan, att de äro arbetsamma, ja till och med utmärka sig framför mängden genom sin flit. Sjelfva bafva de också gjort till sin regel: Vill du äta skall du arbeta,. Dessutom bör man väl begripa att äfven här, som öfverallt annorstädes, måste finnas undantag. Hvad som emellertid mer än allt annat talar till deras fördel i detta afseende, är den beständiga efterfrågan på tjenstefolk bland läsarne. Redaktionen har ansett det ej skada att lemna rum åt förestående artikel, men anser en erinran i anledning deraf nödvändig. Det är väl bekant, att vi aldrig yrkat läseriets förhindrande medelst tvångsåtgärder eller konventikelplakatets tillämpning, ehuru lagen derom, då den är otjenlig, bör upphäfvas, emedan lagar, som ej kunna tillämpas, icke heller böra bibehållas. Vi äre vidare alldeles af den meningen att läseriet, uppfattadt så som det skett i den insända artikeln, alldeles icke är något ondt, utan tvertom bör verka till sinnets förädNing; äfvensom man med någon erfarenhet om menniskonaturen ej kan bestrida, att en lefvande tro utgör i många och de flesta Mfvets förhållanden både ett bebof och en hugsvalelse. Härom lärer vår mening alltså icke kunna anses tvetydig. Men i bredd härmed, och just derföre att något tvång från myndigbeters sida ej bör komma i fråga mot denna särskilda religiösa rörelse, anse vi alldeles icke ur väger att varna mot de missbruk och afarter, hvartill läseriet, likasom hvsarje zelotism, stundom kan urarta i mindre rena händer. Det bör i detta afseende observeras, att om den sanna religiösa känslan utgör den högsta ledaren till öfriga samhbällsdygder, så kan också en blind tro, som utesluter de goda gerningarnes tillräknelighet, vara ett temligen beqvämt medel för personer med en viss grad af inbillningskraft, att föreställa sig hafva vunnit omvändelsen utan synnerligt behof af en verklig inre förbättring; ty det vet man af erfarenheten, att! det väl går an att upparbeta sig sjelf i ett slags andelig berusning lika väl som i en fysisk, utan att derföre i det kela vara förändrad. Det är Blott emot en sådan missriktning, some vi trott oss böra säga ett ord, hvarvid likväl tillades, att vi ansågo den nu uppkomna religiösa rörelsen, sådan den hittills företett sig och så länge den är blott isådana händer som doktor Wieselgrens; för et godt tecken. Vi tillägge blott, att då läsarne sjelve yrka frihet för utbredandet af sin öfvertygelse, så böra de äfven respektera den hos alla andra, och icke underkänna förnuftets bruk, hvilket i allt fall alldeles icke behöfver utesluta eller bindra ett sannt religiöst lif, sisom man kan se af erfarenheten från. de länder der religionsfrihet existerar. De böra sålunda icke följa katolikernes exempel som väl yrka friheten för sig sjelfve att få. utbreda sin lära, men anse alla fördömde som icke adoptera deras egen lära. Med dessa förbehåll önska wi det sapmt fromma i. läseriet all framgång.