Aftonbladet – 4 maj 1850, sida 2

AE VV vanligt att jag icke kan fatta det. Ett nytt lif synes uafva frambrutit. Ja, ett nytt, men icke något glädjanden, anmärkte den samla grefvinnan. Hvarje ny tid födes med smärta, anmärkte Dörner. Hvilka stormar föregingo icke kristendomen, hvilka striler måste icke den gudomliga läran bestå, innan den kunde slå rot! Hela den hedniska verlden satte sig upp mot den. Den tidens visaste och ädlaste män anföllo tron som lärdes af det mest föraktade folk, af publikaner och fiskare från Galilen, hvilka voro uppfyllda af andan, pre dikade det glada bådskapet och utfyilde sin mission. De segrade öfver skönhet, rikedom, vishet och makt, emedar de buro Gud i sitt bröst. De omskapade en verld ock sönderbröto den form, hvars innehåll redan var uttömdt Han är dock en kristen, mumlade grefvinnan för sig sjelf, under det att Wanda i honom trodde sig se en al sjelfva de omtalade apostlarne. Dörners bleka kind hade purprats genom entusiasmen: hans svaga, darrande stämma klang djupt och säkert; der kom från sjelfva hjertat. Den förlägenhet, som hållit ho nom fängslad, hade gått bort; fri och utan tvång utveck: lade han en rikedom af tankar, som förrådde ett hjerta hvilket slog varmt för folket. Den vältalighet, som har mot sin vilja utvecklade, hade en imponerande makt, och Wanda öfverlemnade sig helt och hållet åt det nya, ovan liga intrycket. Det var icke salongernas språk; här fram trädde sanning och originalitet för henne, här kände ho! en flägt utaf en stor och fri själ. Till och med den gaml grefvinnan syntes träffad och rörd. Svärmeriet har alle städes och i alla tider haft ett mäktigt inflytande på frun timmer, och hvarje ny lära, hvarje profet finner just blan dem de flesta anhängarne, de trognaste proselyterna. Men äfven för Dörner var denna stund afgörand Hvad Wanda talade gjorde att han fick kasta en blick ett rikt, qvinligt hjerta och lärde honom känna och hög akta en själ, som var van att tänka fritt och oberoend Hon var originell utan att vilja det; hon talade djupsin nigt och betydelsefullt, utan att veta det. Hennes geno! inspirationen förklarade ansigte föreföll honom såsom e alahasterlampa. Genom den ädla, genomskinliga ytan fran