Aftonbladet – 4 maj 1850, sida 2

Bjuda också till att hålla lagen, men i hela des vidd, ifrån första till sista budordet. De frukta ick det aldraringaste för menniskors ögon, emedan d frukta för Guds blick. De bemöda sig äfven on goda gerningar, men icke af verldsliga motiver. Mec ett ord: läsarne bjuda till att följa Guds lag och met detsamma verldslig, men utan någon slags beräknin; på berömmelse eller belöning hvarken i detta elle i ett tillkommande lif, utan endast och allenast a kärlek till Gud som befallt dem det. Om de nu til följe häraf, icke svära, icke tanklöst missbruka Gud namn, icke ljuga, icke sqvallra, icke förtala sin nä sta, icke ens vid spelbordet, än mindre på anna sätt söka åtkomma sin nästas goda, iakttaga sedlig bet, måtta i mat, dryck ock nöjen; förakta bjeff och granmnlåter, mea bemöda sig om propriete, sam för öfrigt visa sig vara goda, arbetsamma medbor gare och pålitliga tjenare; och om nu allt detta är som nyss nämndes, en följd af en liflig, varm reli glös anda, och framförallt klar uppfattning af der sanna evangeliska lira, som vinnes genom ett flitig och uppmärksamt läsende af den heliga skrift, äf vensom Luthers skrifter; är då intet detta läseri er härlig sak, väckelsen till sjelfpröfning till Gud — Gud eget verk, som icxe bör af menniskor förqväfvas. Den stora hopen tror visserligen och förtröstar på Jesus Christos. Men vid denna tro vill förnufte: oftast ha ett ord med i laget, Hos de flesta åtmin. stone, och gerningarne, de goda gerningarne, hvilka: motiver man icke så noga eftersinnat, de krypa äf. ven med i beräkningen vid den der förtröstan. Dt: så kallade läsarne deremot hälla sig till skriften, för trösta icke alls på sina goda gerningar, nej icke er gång om de i verldsligt afseende skulle uppnå hel. gons rättfärdighet, utan endast och alenast på Jesus Ehristus, hvars heliga lära och löften de ickt allenast blindt tro på, utan med inre brinnande öfvertygelse sluta sig till — om de således förkasta al Strawsianism och all IgnelNialism — skulle dot väl vara så fördömligt? Insändaren förraodar att hvarje tänkande menniska härpå svarar: nej visst intet; men en fråga som på detta svar ovilkorligen frarnställer ig är den — Hvad kan väl vara orsaken att löse. iet uppväckt eti så stort bekymmer, just hos den Jiberala pressen, och blifvit föremål för så mycket Elander ? IFnsändaren tror sig icke begå ett missteg då han påstår att orsaken härtill belt enkelt ligger i ordet läseri. Med detta namn karakteriseras bvarje andelig rörelse i vårt land — Jansenister, bätiringsropare och varma ciäristne, alla sammanblandas under ett enda namn läsare — man gör sig icke mödan att skilja hvetet från agnarna, utan förkunnar för det gemensamma namnets skull förkastelsedomen öfver dem alla i massa. IF alla tider har det funnits i Sverige, så väl som iandra christna länder, sanna varma cehristne celler läsare; ehuru denna sodnare benämning haft det menliga inflytande hos oss, att personer af den bildade klassen,af frukten eller blygsel för detta namn, Hålit sig undan, hvilket åter haft dem följden att läseriet ibland de obildade, !emnade åt sig sjelfve, isynnerhet i början af väckelsen, stundom urartat till svärmeri, eller icke blifvit rätt uppfattadt af auktoriteter och presterskap. ech derföre, ehuru alldeles oriktigt, af dem förklarats för vantro, öfvertro, svärmeri ete: På sednare tider har deremot läseriet inom de bildade stånden vunnit en betydlig och hastig utsträckning, hvartill på sätt förut är nämdt hrr Thomander och Wieselgren, i första rummet, äfvensom Lindblad, Fjellstedt, Åkerlund med flere i landsorten och inom hufvudstaden en Elmblad, Janson, Colliander och Ziegert samt herr Rosinius såsom utgifvare af missionstidningen och den väl redigerade mänadsskriften Pietisten på ett hedrande sätt bidragit;: så att man nu mera icke skyr att erkänna sig vara en varm ehristen äfven med faraatt få kallas läsare. Då insändaren kommit att begagna uttrycket varm ehristen, vill: han för sin del adoptera denna benämning såsom särdeles betecknande, emedan den religiösa temperaturen icke-är lika hos alla läsare, utan har sina grader, som ofta nog förändras till ock med hos samma individer. T synnerhet i början då mnågon blifvit väckt och omvänd, eller, som det i skrifien heter, blifvit på nytt född, tyckes. temperaturen hos en eller annan mindre bildad uppgå ända till kokpunkten, då de genom den glädje de sjelfva erfara öfver sin omvändelse, vanligen gripas af en 0emotståndlig längtan ait kanna omvända sina när maste anböriga och vänner, och gifva då gensm sip välviljande ifver åt dem, som icke xwsna eller: vilja begripa. arledning tro, att deras religiositet öfvergått till svärmeri. Men för något dylikt behöfver man allraminst frukta. Verlden har on förvånande dragningskraft en afkylningsförmåga, som de flesta varma christne få erfara, och den har, efter hvad insändaren hör sägas, gått så långt, att några, dogk få, mindre bil dade personer äterfatlit, bvarvid de alltid börjat med att sprida ut lögner, och skylla 2kulden för: sina be gångne sottiser på läseriet. Vid de sammankomster här i bufvudstaden son hållas onsdags-, lördagsoch söndagsaftnar, från till 8, och söndegsmergnarne före den allmänna guds tjenstess början, den läsarne icke gerna försumma infinna sig numera alltid äfven bättre folk... De be sökande synes mig i allmänbket Vara vid. den ålder som varierar emellan 95och 50-talet. Mera säl lan ses äldre ellor yngre personer, aldrig barn. Bi belförklaringar föredragas på ett utförligt och lätt fattligt sätt af bildade män. Predikningar af Luther leller stycken ur bans postitia föreläsas, några Verse ut den antagne psalmboken, företrädesvis den c I Wieselgren och Thomander ändrede, sjunges, oc Tbönerna, som för tillfället extemporcras, leder e snart sagdt emot ers egon vilja på den tanken, 2 lieke prostvigningen eller kragen, nej, icke ens lä: domen allena gör en sann christen lärare. En al tvarlig andakt råder altid. Högljudda snyftnings och gråt, aller nerfskakande ryckningar får man. vi licke höra ceh se; men så störes man icke heller : några sefvandes snarksingar, en musik, som deremt alltför ofta låter höra sig i våra. kyrkor. De var christra utmärka sig äfven tilk sitt yttre genom e Jorubbligt lugn, myeken försiguighet i sitt tal, syr Inerligast vid bedömandet af andra menniskor, geno! Ifrånvaron af all högfärd, etv vänligt och höfligt, me laldrig kruserligt bemötande, och sin, om icke pr cist glada, likväl nästan alltid förnöjsamma blick. Vid första inwädet i ett sällskap af bara läsa! lerfar man ett bögst eget intryck — det förefaller e .isom skulle man icke våga se på något fruntimme län mindre tela vid någon, och att skratta vore 8 ,åeles bannlyst; men sedan den första öfverraskni