Aftonbladet – 4 maj 1850, sida 2

något politiskt syftemål lika litet kan ligga fördoldt derunder, hvilket isynnerhet tyckes oroa Aftonbladet och hafva föranledt de i en hastig vänning nedskrifoa alltför skarpa anmärkningarne. Att statskyrkans anhängare och försvarare skola göra sig onödiga bekymmer för det öfverhand tagande så kallade läseriet, kan man visserligen förklara, så länge de icke taga reda på hvaruti läseriet egentligen består; och om prelaluten, af fruktan att dess maktfullkomlighet skulle komma att skakas på sin gamla grundval, genom införande af en större religiös frihet inom fåderneslandet, gerna skulle se, om allt hvad läsare hette förpassades till sjukhusen, för att likt de småländska bättringsroparne kureras genom åderlåtning, pulfver och mixturer, vore visst icke att undra på; icke heller skulle man kunna förvånas deröfver, om ett större antal personer synnerligast i landsorterne, ehuru sjelfve sannt christligt sinnade, och således ingenting mer eller mindre än läsare, likväl af obetänksamt författade tidningsartiklar, sådane som den upsaliensiska, skulle uppskrämmas. och sluteligen börja tro, att läsarne afvika ifrån den sanna evangeliska läran sådan den af vår store reformator Luther blifvit från papistiska förvrängningar renad; men att en tidningsredaktion, som länge och konseqvent arbetat, likasåväl för andlig som poHtisk frihet, som sjelf är, eller åtminstone varit en afsvuren fiende till hierarkisk despotism, religiöst tvång, och all slags fanatism, skall uppträda emot läseriet med sådana insinuationer som ifrågavarande anmärkningar vid Upsala-artikeln innehålla, är deremot lindrigast sagdt besynnerligt och kan icke gerna förklaras på annat sätt än att de influtit i bladet utan förläggarens vetskap. Aftonbladet har med välvilja omtalat der i hufvudstaden stiftade diakonissförening, nåväl denna stiftelse är ett verk af läsare, och föreningens medlemmar utgöras till största deten af läsare ur den bildade klassen. Hade Aftonbladets förläggare ceHer någon annan af den värda redaktionens medlemmar någon gång hedrat föreningens saramankomster med ett besök, och framförallt sistlidne måndagsafton då föreningens medlemmar, i anseende dertill att doktor Wieselgren höll föredrag, vcro samlade till ett antal af omkring 60 å 70 personer,så hade den besökande ibland så många läsare säkert igenkänt ganska många bekanta för liberala politiska åsigter, och som icke gjort sig kände för att springa andras ärender, :värtom har man anlednivg tro, att redaktionen genom detta besök skulle hafva kommit till visshet derom, att det är den liberala pressen, som genom sina anfall emot det så kallade läseriet sig ovetande går andras ärender. och således med allt sköl kan kallas vara dupe. Så förefaller det åtminstone insändaren som annars icke skulle kunna förklara, att redaktionen berömmer herrar doktorer Wieseigrens och Thomanders predikningar, ehuru just dessa öåda utmärkta män förklara den evangeliskt lutherska äran i sin renhet alldeles så, som der af allt kvad läsare heter läres, uppfattas och bekännes, hvadan också dessa båda den sanna lärans apestlar jemte några prester, som i hufvudstaden och landsorterne få namn af läsare, äran och tillfredsstätlelsen tillkommer, att hafva väckt det andliga lif, och den rörelse inom de bildade klasserna, som nu åstadkommer ett så oerhördt uppseende, och biifvit förenål för pressens icke mindre än den stora massans klander och hån; men som icke dess mindre redan har utöfvat och i framtiden i än högre grad kommer att utöfva ett-välsignelserikt inflytande på de så kallade läsarne af den tjenande eller arbetende klassen, som derigenom hindras att falla, som Aftonbladet fruktar för, i svärmeri, vantro, öfvertro, fanatism, andligt mörker etc. ete. Att läseriet skulle vara i hemlighet, om ieke understödt, åtminstone underblåst af vissa maktägande för att utbreda andelig sjukdom, uselhet, ursinne, själsmörker och slafveri i trossaker såsom medel att bortleda folkklassernes uppmärksamhet från det civila lifvet etc. etc. ir en insinuation af särdeles graverande beskaffenhet ej allenast emot de maktägande utan äfven emot det betydliga antalet bildade läsare så väl i hufvudstaden som landsorterna, hvilka endast hafva den visst icke öfverdrifna pretentionen att ej bli så der skoningslöst bedömde förr än man pgjortsig närmare underrättad om, huruvida de förtjena det. Ha de maktägande nu mera förändrat opinion om det så kallade läseriet, vore det, i insändarens tazka ganska berömvärdt. Förut her detta icke varit fallet; tvärtom tror han, att man icke egnat tillbörlig uppmärksamhet åt dei vårt land tidtals uppdykade som Aftonbladet kallar dem andliga fenomenerra, och således icke heller behandlat dem med den försigtighet som en så vigtig sak som menniskors andliga välfärd påkallar. Afvenså fruktar insändaren att många ibland presterskapet, på deorter der religiösa rörelser blifvit väckte, icke förstått att leda dem. i sann christlig anda, utan tvärtom genom för hastigt vidtagne olämpliga åtgärder bortkastat den frukt, som hunnen till mognad, kunnat blifva de väckte, ja sjelfva presterskapet och moraliteten hos allrsänheten till stor nytta. Den stora hopen klandrar nu, och Aftonbladettyckes vilja instämma i detta klander att de så kallade läsarne hålla konventiklar, det vill säga: komma tillsammans i enskiltes bus, för att afhöra bibelförklaringar eller något ur Luthers skrifter föreläsas, ty alla äga icke råd köpa sig dessa. Men den stora bopen, af höga och låga, rika och fattiga, samlas icke äfven den, allt efter råd och lägenhet samt böjelse för olika nöjen, hvarje vecka, ja hvarje dag, på baler, spektakler, kalaser, källare, krogar, spel. hus, m. m. utan att derföre tadlas. Om nu en liten bop, en hundradedel af den förra, också samlas, mer blott en eller par gånger i veckan, och det endas en par timmar hvarje gång till det nöje för hvil-e den bar böjelse, nemligen, att i stilla andakt tillbedja Gud, är väl detta så klandervärdt? De trän. gas ju icke med den stora hopen eller störa den : fina nöjen och förlustelser. De vandra sin väg stills fram — förorsaka icke polis knapt nog fattigvårds styrelser något bekymmer, och begära ingenting högre än att man måtte följa dem med sin upp märksamhet, men icke beljuga och förhåna dem. Men hvaruti består då läseriet, i hvilka afseender skilja läsarne sig från andra? Se der en fråga, son man efter genomögnandet af det iöregående säker ligen skall göra sig. Insändarenr vill i korthet be svara denna fråga. Den stora hopen bjuder till, med mer eller min dre framgång naturligtvis, att hålla lagen så lång menniskors ögon nå, men dit dessas blickar ick tränga, torde flertalet icke vara så nogräknade. De! största delen af den stora hopen bemödar sig äfve om goda gerningar. syneerligast om det kan bl kunnigt för verlden och medföra beröm och anse lende. Den der lilla hopen, de så kallade läsarn RER ENE TP NA ZARA RENEE ANOR TN