Aftonbladet – 4 maj 1850, sida 2

w————— skimrar det strålande ljuset, som lyser i det irre. Hittills hade han endast känt få fruntimmer, men ingen som liknade Wanda: desto djupare inpreglade sig hennes bild. i hans själ. De ädla dragen, den smärta gestalten, de milda, hjertliga ögonen, den svärmiska marmorpannan med de svarta lockarne, hennes bildade språk, den underbara gången af hennos ideer, allt fästade sig djupt i Dörners själ. Då han slutligen efter längre vistande tog afsked af fruntimmerna och den goda grefvinnan uppmanade honom att förnya sitt besök, då kände han sig nästan som förtrollad, och raglade mer än han gick utför den breda trappan. En känsla af lust och sorg, af mod och försagdhet uppfyllde hans själ. Han ville jubla af glädje och dock kunde han knappast återhålla sina tårar. Det var mer än glädjen öfver tillfrisknandet, mer än den återvaknade lusten för det herrliga lifvet; åt hvilket han blifvit återskänkt. Hela hans väsende var liksom upplöst i en ljuf, sinnesberusande förtjusning, och då han vid porten fann Rolf, som kommit för att beledsaga honom vid bans första utgång, så omfamnade han den trogne machinarbetaren med ovanlig häftighet. Så hade han velat helsa hela verlden med den första kärlekens kyss. DEN FÖRSTA UTGÅNGEN. Rolf gick tyst vid Dörners sida. Staden talade sjell högre, än någon mennviska kunde förmå, och berättade sin revolutionshistoria. De sex veckor som Dörner tillbragt på sjuksängen gällde mer än lika många årtionden. Rörelsen hade intryckt sin prägel på busen, liksom på men. niskorna. Från slottet vajade på tornen den svart-rödgyllene fanan; i gatuhörnen voro jättestora plakater af alla färger uppslagna. En hop nyfikna läsare stod alltid deromkring. Litteraturen hade från sitt dolda hvi!orum framträdt på öppen marknad. Gatuhörnen tjenade till läse kabinetter, murarne talade och predikade politiska och sociala läror, som erhöllo en ovanligt vidsträckt och hastig spridning bland folket. I fönsterna hängde karrikaturer hvilkas mening allmänheten sökte uttyda, äfvensom porträt ter af utmärkte män, hvilka folkgunsten hade utbkläck såsom dagsländor på en natt.