Aftonbladet – 3 maj 1850, sida 3

RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Ransakning och utslag å cellfängelset i saken angående dråp å Anders Andersson vid Gångsätra å Lidingön. Sedan protokollet för sista rättegångs:illfället i närvaro af aktor, hr Dahlqvist, de båda tilltalade, gardisten Rundqvist och arrendatorn Jöngren, samt dennes rättegångsbiträde auditören Ehrenpool, blifvit uppläst och utan anmärkning lemnadt, anmälde hr Ehrenpool att pigan Söder. som vid förra rättegångstillfället blifvit ansedd jifvig att höras på ed, derföre att hon vore i Jöngrens tjenst, numera, efter långtförut skedd uppsägning, ur denna tjenst afflyttat, hvarföre han anhöll att hon, som nu var närvarande, måtte såsom vittne blifva afhörd, hvartill rätten lemnade bifall. Hr Dahlqvist begärde få i protokollet antecknadt att anledningen till hans fråga förra gången, om blod synts å vägen, var den att häradsdomaren Hellström och flere intygat att Anders Anderssons hufvud varit alldeles nerblodadt. Vidare upplyste hr Dahlqvist att han för upplysnings skull låvit till rätten uppföra de stöflor, hvilka Jöngren påheft då våldet utöfvades, och voro de ganska grofva och med minst en half tums tjocka sulor, samt mer än 4 tums klackar, det grofva klackjernet oräknadt. Häåradshöfding Centervall vände sig nu, liksom föregående gången till de tilltalade med uppmaningar att bekänna. Fliere omständigheter, säger han hafva förekommit, hvilka visa att hvarken Rundqvist eller Jöngren talat sanning, utan sökt fördölja att de misshandlat Anders Andersson vida värre, än de medgifvit. Han påminner dem, att de, genom att undandölja sanningen, göra sig skyldiga till ett dubelt brott, då de icke allenast få Anderssons död på sitt samvete, utan äfven det att de sökt hvälfva brottsligheten och således ett strängare straff på hvarandra; och hvad Jöngren beträffar så var det så mycket värre af honom, ifall man skall antaga det Rundqvist misshandlat Andersson, så att han deraf aflidit, att ändock hafva sparkat honom, såsom han sjelf berättat och ett vittne intygadt. Jöngren vidhåller hvad ban förut uppgifvit, talar om att han vädjat till sitt samvete och åberopar sig på dess vittnesbörd. Rundqvist påminner att han alltid sagt detsamma från början till slut och förklarar att han icke kan minnas något annat än hvad han uppgifvit. Hr Dahlqvist anmärker, att det utvisar att Jön gren icke varit sanningsenlig i sina uppgifter, då han sagt sig först hafva nekat Rundqvist att slå Andersson och sedan likväl slagit honom sjelf. Af berättelserna som afgifvas af de tilll i dag inkallade vinnena, vinnes ingen vigtig upplysning. Greta Trogen vidhåller hvad hon förut berättat, att Jöngren skulle i Söders och Lindströms närvaro sagt sig hafva gifvit Andersson em knäppare, men hvarken Lindström eller Söder, hvilken nu på ed tager hvad hon förut utom ed förmält, bafva hört denna utlåtelse. . Hr doktor Söderbaum, som mottagit Andersson å lazarettet, berättar, att ban sagt sig hafva blifvit slagen med störar af tvenne personer, deribland en gardist. För öfrigt upplyser doktorn, att såren å hufvudet icke kunde ha blifvit tillfogade med skarpt instrument, men om Andersson kunde hafva kommit sig i fall ban fått läkarevård i rättan tid, kan hr Söderbaum icke bestämma. Sedan ordföranden derefter framställt fråga om vederbörande, bland hvilka enkan Anderssons ombud, notarien Sjöberg, nu tillstädeskommit, anse saken böra uppskjutas, men de derpå lemnat ett nekande svar, förklarar hr Sjöberg, som förut i sin tidning skarpt bedömt den mildhet, hvarmed Jöngren varit behandlad, att han blott yrkar det så väl Rundqvist som Jöngren måtte dömas till hel mansbot och uppenbar kyrkoplikt, samt Jöngren dessutom för edsörebrott. Allmänna åklagaren, hr Dahlqvist, yrkar ansvar å dem båda efter 24 kap. 5 M. B., öfverlemnande åt domstolen att bestämma graden af brostslighet, samt derjemte för vägafridsbrott, edsöre etc. Hr Ehrenpool söker i ett kort förtvarstal vederlägga såväl målsegandens som åklagarens skäl och bestrider ansvsartpåståenderna, yrkande att de tillta