Aftonbladet – 3 maj 1850, sida 3

Hon var mitt allt, min hyddas trefnad, Min hvardagslön, de käras mor; Hon höll mig kär, men dock den hulda Med döden for. Inom min tröskel stum jag träder, När dagens möda söker ron, Allt är så svartklädt och så dystert Och hvar är hon? Så klagar du, vår gamle vän, Vid dagens ljus, i nattens timma. Du fåfängt söker glädjens strimma; För dig ej mera tändes den. Så sjönk i tidens djupa flod Allt hvad af fröjd dig återstod. Men långt är minnet, det förflutna Står stilla, likt en stannad flod, Och visar dig bland strålar brutna En bild så öm och änglagzod, En bild af huslig dygd och trefnad, Som i er långa sammanlefnad Förljufvat hvarje d2g för dig, Gjort lätt att vandra lifvets stig, Och, när du för bekymren blödde, Ditt mod, din kraft så kraftfullt stödde; Som ingea möda sparade Att åt de sina lugnet ge; Som sutligt, lagd på pligans läger, Vann öfver sjelfva plågan seger Och gick med saligt lugn och hopp Från jordens qval till himlen opp. Sådan var du, du som funnit Hvila efter lifvets strid, Tidens böljor ha förrunnit Och du njuter bimmelsk frid, Der du dväljes bland de sälla, Evigt sälla Andars tal, Skådar ljusets ursprungskälla, Höjd från jordens brist och qval. Men från bimlens rymd tillbaka Vånligt du mot jorden ler, Ler mot vänner, barn och maka Bland den sällhet dig omger; Och till ömheten, som gräter, Hörs din röst från glädejns hamn: Stillen tåren! En gång åter Sträcks mot Er en älskad fammn. te