Aftonbladet – 3 maj 1850, sida 3

MMMM sådan lycka kan i sällskapslifvet möta en. Ni har mod att genombryta skrankorna och öppet tillstå sanningen. Sällskapslifvet, som hittills endast hyllat indifferentismen och trivialiteten, skall nödgas emancipera tanken; våra salonger skola blifva en skola för politik och vetande, i stället för att såsom hittills vara endast tummelplats för sega tänkespråk och allmänna satser. Utbyte af ideer skall ostördt kunna ske och ingen konsideration, ingen konvenans skall längre kunna hindra oss att uttala hvad det inre bjuder oss. Wanda kände djupare än talaren sjelf rigtigheten af dessa anmärkningar; en lätt tryckning af handen, som legationssekreteraren ännu höll i sin, tycktes uttrycka hennes tacksägelse. Han vågade kyssa spetsarna af hennes rosenfingrar. Hennes själfulla öga blickade vänligt på den man, af hvilken hon trodde sig vara förstådd. Hon var så nöjd, hon kände sig så lycklig i hans närvaro. Emedlertid afbröts samtalet genom underrättelsen att bordet var serveradt. I matsalen väntade redan grefven, som förut dragit sig tillbaka i sitt kabinett. I sin band höll baa den bekanta proklamationen: An meine lieben Berliner, (till mina kära Berlinare), äfvensom konungens löften. Läs!v sade han till legationssekreteraren, som tagit sin plats midt emot Wanda. Jag känner redan dessa handlingar. Och hvad säger ni derom ?p De beteckna en ny epok i vår politiska utveckling, svarade legationssekreteraren undvikande. sDe äro en minnesvård af vår skamn, utbröt grefven. Men låt oss nu ätav, utropade grefvianan afbrytande, som gerna ville gifva samtalet en annan vändning. e närvarande följde hennes uppmaning. Det är min fasta öfvertygelsex, sade grefven efter en paus, att barrikadmännen endast voro lejda. Franska och polska emissarier hafva haft sin band med ispelet; endast de lägsta folkklasserna hafva deltagit i striden. Alla upplysningar, som jag hittills erhållit, öfverensstämma härutinnan.n Hvem skulle kunna neka, svarade legationssekretoraren, att många fremmande elementer varit med i spelet; men de hafva dock icke gjort utslaget. Den revolution,