Aftonbladet – 1 maj 1850, sida 2

viktig domare. Polisen har ingen rätt att här börja ransakning. Hvarken jag eller min vän skola här ingåisvaromål. Vi protestera emot hvarje vidare behandling. Man skall förstå att tvinga eder, sade polisrådet med mörk uppsyn. ,Vi skola tigan, svarade doktorn. Vi ämna icke gifv: vika för tyranni och godtycke. Ni har visserligen makt edra händer att pina oss; men vi skola visa männers mod mot edra låga förföljelser. Polisrådet var icke beredd på sådant motstånd. Har bet ibop tänderna af raseri öfver att hans väl anlagd plan skulle misslyckas. Godtyckliga arresteringar hörde då för tiden till ordningen för dagen. Ofta blef bekännelsen frampressad ge nom list och bedrägeri. Ofta kom derföre polisen 1 kon flikt med domstolarne. Brottslingar bevisade, att de a polisens verktyg blifvit förledda till nya stölder. I före: ning med dessa hade de begått inbrott, som endast vari möjliga med tillhjelp af dessa agents provocateurs. De blefvo gripna af polisen, medan de andra utstuderade spets bofvarne, som lockat dem i fällan, gingo fria och ofta all deles spårlöst försvunno. Bekännelser, som blifvit aflagd: inför polisen, blefvo ofta återkallade, och det befanns at de blifvit aflockade genom moralisk och ofta nog fysisk tortyr Man ämnade nu taga sin tillflykt till en dylik manö ver mot doktorn och machinarbetaren. Nå väll, utropade polisrådet efter något besinnande, det han återtog sin fryntliga min, mina välmenta förslag afvisas. Jag vill icke tvinga er, ehuru jag kunde hafv: makt dertill i mina händer. Ni skulle hafva gjort bättre i att anförtro er åt mig. En öppen bekännelse skull hafva varit vida bättre för er sjelfva. Ransakningen bli sannolikt långvarig, ganska långvarig och i följd deraf äf ven arresteringstiden. Ni hade sjelf kunnat betydligt för korta denna tid. Då ni afvisa mina vänliga förslager, s nödgas jag öfverlemna eder till domstolarne. För närva vande bli ni här, naturligtvis till dess jag erhållit ny in sbruktion hvad er beträffar. Derefter vände han sig till fångvaktaren och sade: För denne herrn till MI 5 och denne till JV 12, fall dessa celler icke redan äro upptagna. Kanske besinn ni er dock, åtminstone längre fram; då samvetet börja slå er, kan ni låta kalla mig. Jag är alltid beredd at mottaga eder bekännelse. Ett medlidsamt leende var doktorr ar: äfvel Rolf förblef stum. s enda svar; äfven Har ni alls intet att säga mig? frågade polisråde machinarbetaren i en nästan vemodig ton.