Aftonbladet – 1 maj 1850, sida 2

som varit nära lierad med den nordiske sångarkungen. Om Majoritet och Minoritet. (Forts. från måndagsbl.) Äfven vi erkänne en minoritet, men icke en politisk, utan en sådan, som genom sitt värde och sitt anseende skiljer sig från pluraliteten och icke äflas att mellan sig och den draga en skarp politisk eller social demarkationslinea. Att de mest intelligenta, de högst bildade menniskor alltid inom samhället måste utgöra en minoritet, det är en sak som begripes på samma gång den utsäges. Men denna minoritet finnes icke bestämdt här eller bestämdt der, utan är spridd öfver allt, ehuru vi visserligen icke neka, att bildningen mycket beror af den ekonomiska möjligheten att vinna den. Denna minoritet är det också, som i ett väl ordnadt samhälle förser staten med de bästa styresmän, ehuru icke till följd af födsel och privilegier, utan genom individens öfverlägsenhet och derigenom förvärfvadt anseende. Det är också samma minoritet som, när den tillhört folket och dess intressen, gjort samhällena den största, den väsentligaste nyttan. Då den politiska, det vill säga den som anses bestå i alt tänka olika med pluraliteten, har bragt elände öfver verlden och åstadkommit förvecklingar, som den sjelf ej skall kunna reda med våld och blodsutgjutelse, så har deremot den minoritet, vi tänka oss, bragt de politiska frågorna till den punkt, på hvilken de kunna lösas och besvaras, och det på ett sätt, att samhällena i sin helhet kunna räddas, förbättras och bestå. Ty vi tillstå gerna, att likasom den politiska minoriteten är yttersta orsaken till närvarande tiders förvecklingar och strider, så är den andra minoriteten en orsak att folken rest sig alt sätta en gräns för orättvisan och förtrycket. Denna andra minoritet är icke politisk i den mening som den första, men det är dock den som vi hafva att tacka för den politiska verldsutvecklirngen. Det är visserligen icke de förtryckte, de i sin okunnighet lemnade, som sjelfva upptäckt orättvisan af sin ställning samt egentliga roten af det onda, hvaraf de lidit; det är denna folket tillgifna minoritet, som tagit fjellen från deras ögon. Fäster man sig vid att bildningen utgått från den politiska minoriteten, så må man gerna säga att den minoritet, vi tänka såsom en motsats, är öfverlöpare från den förra; men den är öfverlöpare i den meningen som sjelfva stiftaren af vår religion var det, den gudomlige omstörtaren af det hedniska samhället. Men man kan visserligen äfven med rätta säga, att folket sjelf gått till strid och seger,ty den minoritet, ur hvilken den fått sina koryfeer, är just sjelfva folkets bästa och ädlaste del. I vår förra artikel hafva vi sagt, att de konservative såsom skrämskott (mot förändringen af representationssättet) gerna använda det påståendet, att, om en allmännare rösträtt beviljas, vi hädanefter å riksmötena blifva undfägnade med okunnighetens och inskränkthetens dumheter., En sådan fruktan säga sig de konservative i allmänhet hafva, men insändaren går längre: han fruktar att, enligt den förändring, han förmodar oss önska, massan, missledd af ränksmidare, skall komma att sätta till hela regeringen. Som man icke känner insändaren, personligen, är det svårt att afgöra, om han varit nog litet grannlaga att afsigtligt förbise hvad vi uttryckligen sagt, eller om brådska och slarf kunnat gå så långt. Vi hafva förut anfört ställen ur vår artikel, som tydligen visa, att vi aldrig förordat pluralitetens omedelbara rösträtt, och vi vilja anföra ännu ett ställe, der det heter, att de konservative, som frukta för en utvidgad rösträtt, glömma, att nyare tider hafva representation, och att det icke kan blifva fråga om att förändra detta statsskick. När valrätten blir allmännare utsträckt tillika med valbarheten, när derigenom de väljande komma i tillfälle att äga utmärkta representanter för sina olika meningar, när, i anseende till antalet af sådana representanter, ) det alltid måste finnas sådane, till hvilkas heder de kunna sätta lika fast förtroende som till deras insigter, så skall det, mot hvad nu är fallet, blifva en sällsamhet, att personer under medelmåttan beklädas med representantkallet. Icke en gång detta resonnemang har varit för insändaren fullt upplysande. Emellertid torde vi hafva med fullkomlig tydlighet bekänt oss till anhängarne af en representatif författning. Närmare bestämde vi ej då vår mening, men kunna nu tillägga, att, oaktadt vi lifligen tro, att folkets direkta val af representanter hörer till väsendet af en odlad nations friare författning, vi likväl anse att, för oss, ett pluralitetens representantval Igenom elektorer, på sätt Örebro reformsällskap föreslagit, ännu är det riktigare och lämpligare. Vi hafve, när vi talat om majoritet och mi15) ,Sådana representanter är en misskrifning i ma