Aftonbladet – 26 april 1850, sida 2

omdömen, enär Morgonbladet tiil största de-l!; len synes existera blott för att nedsätta Af-ljc tonbladet, och antag derjemte att Morgonbla-lel det icke för sin existens vore oberoende afln prenumerationen, som det i alla fall ej kanb vara helt och hållet. Hvad vore då enklare,!! in alt en af Aftonbladets medarbetare uteslu: tande egnade sig åt att skrifva repliker, och,!;; märk väl, sökte göra dessa så sömngifvandela och tråkiga som möjligt. Om nu, som sagdtim var, de menliga omdömena fyllt halfva Mor-k zonbladets ena nummer, så skulle repliken na-?9 turligtvis få fylla hela det nästföljande numret. Nästa gång åter vore Morgonbladets red. icke utan skäl så förargad häraf, att den icke kunde hålla sig ifrån en ny lång Jlitania mot Aftonbladet, hvarpå sedan åter följde ett dub-li belt så långt svar som detta. Huru länge r skulle väl en mindre ofta utkommande tidning )P stå ut med denna lek? För Aftonbladet eller Dagbladet t. ex., som utkomma alla dagar och 5 dessutom hafva ett vida större format, vore el risken af ett sådant åliggande vida mindre, ty h de kunde för det mesta ändock balva utrym-Nn me tillräckligt äfven för sina egna artiklar. Ic Om någonting skall förekomma ensidighetD och despotism inom pressen, så är det rättigheten att äfven med en ringa kostnad kunna senom ett mindre blad söka en publik för sina! uy meningar; men: det är just denna frihet, som p skulle förqväfvas genom det åsyftade stadgan si det, medan detta jamförelsevis föga skulle drabba sc le tidningar, som hafva stora formater tillsin 2 lisposition. je Hafve vi då orätt i att säga, att förslagets 4 utförande skulle leda till ett resultat, motsstt c det åsyftade? Åtminstone tr. vi oss här hafva a la!at utan afseende på eget intresse. b För andra fall åter är det ieke svårt att s! visa, att den föreslagna utvägen blefve allde-!s es vanmäktig, nemligen emot helt korta om5 lömen. Ponera t. ex. att en tidningsredaktion, ! fter att hafva genomläst hr justitieombuds-:q, mannens berättelse, derom yttrade, att deny ill framställningssättet är ett mäkta kärft och k ångtrådigt opus. Detta omdöme upptager icke M .vå rader, men är onekligen menligt,. Om nuk ar justitieombudsmannen funne sig stött häraf 3 och insände en reklamation, så finge denna ej så på mer än tre och en half till fyra rader.!, Detta hindrad3 ingalunda en redaktion, somp hade lust att harcellera, att i samma nummer: efteråt säga något annat menligt på andra två s! eller tre rader, äfven med äfventyr att få in-:Y taga en replik på fyra eller sex rader ånyo ? straxt derefter. Ser man således närmare på saken, så skulle hela den egentliga frukten af det föreslagna botemedlet, för de flesta fall,y blifva att reducera kritiken från mera genom-m förda och motiverade anmärkningar, tili korta dogmatiska domslut, och månne deri låge nå-n gon vinst? I Men då Aftonbladet likväl nyss erkänt, att P tillfällen gifvas, der en af tiduingarna omtalad ;, person borde kunna tilltvinga sig införandet af, en reklamation i fall det vägraces, på hvad i sätt, frågar man oss utan tvifvel, skall då detta t kunna ske? K Svaret är: Vi kunna icke se mer än ett sätt.; Vi antaga lika med justiie-ombudsmannen att, -aken skulle hänskjutas antingen till gode män: eller till en jury. Men skilnaden emellan br justitieombudsmannens åsigt och vår är den, att det icke vore nog att denna jury yttrade! sig huruvida den artikel på hvilken man vwillel svara innefattade ett menligt omdöme, vare sig om en person eler en skrift, utan så, att för de händelser, att en reklamations införande! blifvit förvägradt, borde den tiliika med den ft ursprungliga artikeln och redaktionens skriftli-, gen gifna skäl till sin vägran underställas gode. Å s r I l ; ä sg 0 g f S minnen, som då egde afgöra om införandet skulle ske. Funnes ett så modifieradt stadgande, så skulle å ena sidan en redaktion icke gerna blottställa sig för att genom oskälig vägran att intaga en i anständiga uttryck affattad replik blifva dömd dertill, och å andra siden skulle replikanten välja ett så humant sätt att möta en förnärmelse för att ej behöfva anlita omgången af den angifna proceduren. Il de flesta fall är det antagligt, att parterne skullel, godvilligt komma öfverens, och gode männensl besvär skulle högst sällan komma i fråga. : Öfverbufvud kunna vi dock icke tillbaka-l: hålla den tanken, att hela hr justitieombuds-l mannens åskådningssätt af denna fråga kommerl deraf, att han allt för litet rådfrågar erfaren-I heten ur det verkliga lifvet och derför äfven med ett något misantropiskt lynne hyser allt för litet förtroende till sanningens makt att tränga sig fram och allmänhetens sunda rättskänsla att lyssna till densamma. Hvem nekar att pressen kan begå stora och skadliga missbruk? Men emot dessa finnas ju ansvar enligt lagen, för majestätsbrott från 3 års fängelse till och med lifvets förlust; för lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande, penningeböter och, om dertill komma smädelser mot embetsmäns eller enskildes heder och ära, goda namn och rykte: ärans förlust, landsflykt, spö, fängelse eller böter, offentlig afbön m. m. efter som brottet är till. Exempel saknas också ingalunda att dessa ansvar blifvit ganska allvarsamt tillämpade; ja, ombudsmennen vppräknar sjelf i berättelsen flere fall, der han anser att en för sträng straffbestämmelse blifvit ålagd, och trånga fler kunde luppräknas. Vid ett sådant förbållande å ena sidan, och å den andra, att väl sällan något tillfälle före: kommer, då icke en angripen person emot en tidnings möjliga opinionsdespotism eiler envisa vägran på rättvisa kunnat finna skydd i den öfriga pressens deltagande och förenade ovilja mot den som missbrukat sin makt, äre vi fulit öfvertygade att den modifiersde utväg viföreslagit, skulle vara fullt tillfredsställande för de få fall, der den behöfde komma 1 fråga. iITvar Ach en hecriner. att an fri Nrace micta