Aftonbladet – 26 april 1850, sida 2

kanske med skäl. Likväl är det till största delen denna pressens frihet och friheten att fritt få mötas och rådpläga öfver allmänna angelägenheter, som der i landet spridt detta sinne och deltagande för det offentliga lifvet, och den politiska bildning oeh skarpsinnighet, som ställt nordamerikanen främst bland de civiliserade nationerna, hvad massan beträffar. En så stor fördel, som i sin mån äfven verkar på den materiella utvecklingen, är väl värd att köpas, äfven med några olägenheter. Den rätta medelvägen är här, såsom i mycket annat, svår om ej omöjlig att utfinna. RR r——— — För flera af våra läsare torde det icke vara bekant att i och för nödigt arbetsbiträde vid eldsvådor, hufvudstaden blifvit indelad i vissa distrikter, ka!lade brandmästareskap, med sina brandmästare, hvilkas åliggande, enligt nu gällande brandreglemente, är att underrätta hbusvärdarne om hvarest elden är lös, samt ålägga dem att sända folk till biträde vid eldsläckningen. I anledning af denna föreskrift hafva nyligen brandmästarne i Maria församlings tredje brandmästareskap, Robert Lund och A.F. Roos, till stadens bandelsoch ekonomikollegium ingifvit en skrift, hvaruti de hemställt om ej ett annat sätt ait sammankalla arbetarne vid dylika tillfällen vore möjligt, t. ex. genom kyrkoklockorna, emeden, i de händelser då eldsvåda inträffar nattetid, det för brandmästarne är en fysisk omöjlighet att på erforderligt kort tid besöka och gifva underrättelser på de 435 olika ställen som finnas inom deras distrikt. Han: delskollegium bar likväl funnit nämnde framställving om förändring af gällande instruktion för Stockholms brandmästare icke föranleda till någon åtgärd af kollegium. Detta sätt att affirda sökanderne synes nog snöpligt. då deras begäran ingalunda kan bafva oskäl med sig, och det kunde väl åtminstone hafva lönat mödan för hacdelskollegium att taga saken i närmare betraktande. Ofverhufvud utgör det redan ett ganska ebsurdt system, att husvärdarne i ett helt distrikt af en stad skola sättas på benen för det eldsvåda i ett hus inträf:r, äfvensom öfverhbufvud hela oväsendet med larmtrummornas rörande från Norr till Söder är så abderhiskt, att det väcker åtänningar som här öfvervara något dylikt. å klart att dette larmande, som föranleder en ota 2 massa menniskor att rusa till elden, mereadels endast orsakar trängsel och törvirring, likasom den ojenliga seden att kungen och prinsarne skola infinna sig såsom åskådare eller befälhafvare, hvilket allt ökar folkhopens begär att sammanskocka sig vid dessa tillfällen och njuta af de sensationer, som ett ovanligt skådespel redan i sig sjelf alltid inBebir. För de allraflesta tillfällea och sålänge blott ett hus är tändt kan man tryggt påstå, att eldsläckningen skulle gå vida bättre med en tiondedel, ja en tjugondedel af det antal folk som nu vanligen rusar til!, cm alla dessa delogo i eläslickningen, cch öfverhufvud är aldrig annan brist att öfverklaga än bristande tillgång på vatten, hvars tillräckliga anskaffande borde utgöra förnämsta föremålet för omtanka och öfverläggning. Man behöfver blott erinra sig att en enda spruta af den nyare större konstruktionen med lätthet serverar 400 kannor vatten i minuten. Blott två sådana sprutor lemna således på en timme 12,300 kapnor cch med denna vattenmassa rätt använd, finnes ingen eld sem ej kan släckas, så länge den icke angripit mer än ett hus. Men en vanlig brandtunna sådan som begagnas att köra vatten till eldsvåda, innehåller ej mer än cirka 30 kannor, sålsdes fordras inom samma tid en tillförsel af 400 sådana tunnor vid tillbringaren eller mer än en hvar tionde sekund, och detta har ännu ej erhållits vid någon eldsvåda der man ej kunnat bemta vattnet omedelbart från sjön medelst sugrör. Om uppmärksarshet fästes på denna vigtiga omständighet, eller att ymnig tillgång på vatten är det vigtigaste vilkoret för stt släcka eld, så lärer man ock finna att det betyder föga till eller ifrån, om de s. k. brandmästarne åläggas att nattetid bulta upp hela staden ur sin sömn för att komma till biträde vid släckning, och likväl lärer detta vara föreskrifvet vid 4 rdr 32 sk. bko vite för hvarje försummad kallelse inom det distrikt der elden inträffar. Då detta ämne kommit å bane, kan det på samma gång måhända icke vara ur vägen ät anmärka den i ögonen fallande stora olämplighet samt brist på anordning och disciplin, som nästan utan undantag visar sig deri, att den ena efter gen andra af de i bufvudstaden befintliga sprutor kommer framkörande ofta kardt nära till brandstället och ökar trängseln, medan vatten icke är att tillgå till oafbrutet serverande af en eller två bland de förut framkomna och med servis försedda sprutorna. Detta är eu förhållande som kan bevittnas af nästan hvarje Stockholmsbo, gammal och ung, och hvarpå man såg det sednaste exemplet under eldsvådan vid Hornsgatan helt nyligen. Till de aldraenklaste begrepp om plan och anordning synes dock höra, att allt som icke kar effektift bidraga till eldens släckande eller bergning, bör hållas på sådant afstånd, att ej trängsel deraf uppstår. Ingenting måtte vara lättare, än att för sådant ändamål låta en ordonnans tillsäga de anländande I hvarest de hafva att stadna för att vänta. Men någonging tyckes, vid sådsna tillfällen, öfverbefälets förande åtminstone icke gifva tillkänna några synnerliga fältherreegenskaper. Kanske vore det ej ur vägen om våra förhoppningsfulla generalsämnen uppväcktes när det klämtar, för att infinna sig och försöka sin talang i taktiken. Då kunde kanske brandmästarne ej behöfva vara så bekymrade om det ej lyckas dem rycka samtliga husvärdarne ur sina makars eller ur Morphei armar. —— ——