Aftonbladet – 20 april 1850, sida 3

med yttrande att den ej behöfdes: Någon öfverläggning om sättet hur undersökniogen Berde hindras, förnam A—e icke, och sökte sjelf intala folket att herrärne väl ej företoge annat, än som vore lagligt. I öfrigt bestred A—e hvad i de härefter upplästa vittnesmålen af Gerner och hans hustru blifvit lagdt honom till last, samt tillade, att ehuru hans tal cch uppförande vid tillfället var alltför obetänkt och oförståndigt, låg derunder ingen brottslig afsigt. Sedan af hr Eneman till rätten inlemnats en förteckning på 43 personer utom Å—e, som ytterligare angåfvos för delaktighet i tumultet, men ännu ej blifvit inkallade, fortsattes förhören med vittnena, och nu först med dem af de anklagade inkallade. Ett af desse vittnen berättar — och hvarvid de anklagade med mycken ifver fästa sig — att hr Eneman, under fortgången af undersökningarne dep 3 i Grankulla, der en del timmer blef taget i beslag, och då en pojke sparkade till en spak under fråga: Om herrarne ej ville stämpla den också ? reppet till pojken så att mössan affallit. Ett anpat vittne, inkalladt att bestyrka de anklagades uppgift, att förrättningsmännen förskrämt qvinnor och barn, förtälier härom, att då, vid undersökningen i Grankulla, på ett ställe endast mnigra barn voro hemma och en åttaårig gosse utkommit samt blifvit skickad att hemkalla sin fader, hade hr Eneman befallt en kronofjerdingsman att emellertid ingå i stugan och efterse de mindre barnen, som likväl gräto och jemrade sig. Man tyckes vara ense om, att en sådan omtänksamhet af hr Eneman om de små, ingalunda va! klandervärd. I öfrigt bestyrktes äfven af desse vittnen, till större och mindre del, hvad hr Erikson i sin berättelse uppgifvit om tumultet den 44. Man hade härunder sett Simon Nilsson gå fram och rycka i en närstående steghäck, förmodligen för att åtkomma några af spolarne, men blifvit hindrad af sin son, som sagt: pbry er ej om det, fer! Per Nilsson hade sag! ät förrättningsmännen: åt helfvet: med er, herrar. här ha ni inte att göra ! och sjelfva vittnena hade oj vågat framgå till den uppretade folkhopen. De anklagade syntes nu temligen mycket hafve repat sig från den första nedslagenheten. Deras misstänksamma aktgifvande på vittnena och hvac de berättade, ökades i samma mån, och en af dem yttrade hotande till ett af deras egne vittnen: psti du inte der och prata halsen af dig! Sådant allt föranledde af den annars !ugnve cc hofsamme ordföranden en sträng tillrättavisning, som också syntes göra god verkan. Andre af målseganderne inkallade vittnen blefvc hörefier afhörde. Bland desse berättade Underjägeren Forssberg, blend annat, förut redar upp!yst, att förinnan förrättnirgsmännen uppkom mo på Per Nilssons gård i Torp, hördes, inne byn, ungefärligen trenne skott aflossas; ait folkbo pen utgjordes af 60 å 70 personer eller mera2; att er del af dem medbade påkar; att då förrättningsmän nen drogo sig tillbaka, aflossades från folkhopen un gefärligen 10 skott, utan att dock skada någon; at sedan förrättningsmännen ankommit till Getterum sågs en ny folkhop, under skrik och TOP, framtåg: mot denna by och springande förfölja någre deri från ridande personer, dem vittnet för afsåndet vä ej igenkände, men som ej kunde vara andre än brj Stenius och Eneman; att flere skott härvid från folk. hopen, efter de flyende aflossadas; att desse af vitt net upphunnos först inne i skogen ungefärligen mil från Getterum; att vittnet ej hörde eller såg nå: gon af förrättningsmännen förfördela någon; att an talet inalles af de skott vittnet hörde aflossas vor omkring 20, och personernes antal i de båda folk. hoparne tillsamans ungefärligen 400 eller 430; oc! att efter vittnets uppfattning, folksamlingen vid Torj ådagalade uppsåt att förhindra undersökningen, hvil ken derigenom gjordes overkställbar. Plantören Bökelund instämmer till bufvudsaklij del i denna berättelse, Bonden Anders Persson i Torp vittnar, ati der folkhop, som på e. m. den 40 samlats hos smeder Gerner mycket talade om den kungörelse, som i kyr kan blifvit uppläst, och att efter vittnets öfvertygelse denna kungörelse mycket uppeldat sinnena. På af tonen den 44 inkom till vittnet en folkbop, och deri band någre af de anklagade och ville köpa bränvis samt erhöllo och förtärde trenne kannor. Det hör des af deras tal att de varit vid Getterum, och d sade sig hafva varit i lag med herrarne samt skröt mycket öfver att de blifvit af med dem. Detta vittne är mycket rädd om sina ord, och al den upplysning ban ger, måste framletas genon frågor. Andra vittnen bestyrka hvad sålunda och reda: förut är upplyst. Bonden Jonas Nilsson berättar, att han på efter middagen den 40 blef ef underjägarne A—e oc Svensson inbjuden på en sup hos smeden Ger ner, hvarest flere personer samlade sig, och samta uppstod. om de biifvande undersökningarne; om hvilk man hörde säges, att de skulle förhindras. A— yttrede till de närvarande: stå på er! Om r friar er från det der, lofvar jag er 20 bankop, oc Svensson utlofvade i samma afseende pen kanna glöd gare (en kanna glödgadt bränvin). Deremot ka vittnet ej påminna sig hvad de andre tillstädesve rande sade. A—e bestrider vittnesberättelsen. Förre underjägaren Svensson, på ed hörd, berät tar att han på söndegseftermiddagen den 40 i säll skap med A—e och Simon Nilsson, som bänrdel sevis sommanträffat, ingingo till smeden Gerne för att få kaffe, men då sådant ej fanns ett tillgi för 18 sk., som af vittnet lemnades, erhöllo brär vin. Flere personer ankommo. A—e hviskade d till vittnet: den som nu vore hemma, det lär kom ma att gå hett under sköldarne tillp. Samtal va om den blifvande undersökningen, men vittnet för vam ej uppsåt eller öfverläggning att förhindra der Längre fram på aftonen yttrade någon a de när varande till vittnet : Se der lemnade A—e en p stol till Ölander, men hur härmed förhöll sig be märkte ej vittnet, som ej närmare gaf akt på d vidare utlåtelserna. Då vittnet den 42 Mars sam manträffade med A—e omtalade denne, att för rättningsmännen dagen förut blifvit med våld be mötte i Torp cech att A—e dervid fått ettosten rapp), äfvensom han beklegade sig öfver att ba på bemvägen söndagsaftonen, tappat sin pis!ol, sam visade vittnet att rockfodret var söndrigt. A—e vitsordade dessa uppgifter. Då vittneshe rättelsen ur protokollet upplästes, gjorde Svensso dan vistica anmärkning mat unnfattnincen daraf aft