Aftonbladet – 20 april 1850, sida 3

van sig till fru Werner, såsom han redan aftonen föru rade beslutat. Af den kloka och erfarna frun hoppade an erhålla bjelp i denna sista och kinkigaste sak. FRU WERNER. Hon bodde på stora Friedrichsstrasse och hade hel ndra våningen i huset, ehuru hon endast egde ett barn n dotter om sexton år, och ett tjenstehjon. Henne um voro väl möblerade, ehuru utan smak, och öfver astade. Man såg på möblerna, att de till stor del kom nit från auktioner. Rokokoskåpet af valnötsträ passade ec illsammans med mahognybordet; det moderna bordet af körs värsträ stack af emot de utskurna ekstolarna. Ett run nade gula sammetsgardiner, som icke harmonierade me le gröna tapeterna, lika litet som en hop dåliga stentrycks aflor med en Rafael Morghens herrliga kopparstick, hvilk nom breda, svarta ramar hängde på väggarne. Hela mö oleringen hade något, som påminde or klädmäklareboda Rummen voro ofta fullproppade med en hop alldeles onyt iga möbler, somå mer förrådde egarinnans välmåga än hen nes smak: Endast i bennes dotters Jilla rum rådde e legant enkelhet, en slags jungfru!ig förtro!lning. Fru Werner sjelf var en ansenlig figur. Hennes ansigte oehörigen utrustadt med en dubbelhaka, visade ännu spå M en försvunnen yppig skönhet. Såsom hos de flesta bru netter under en framliden ålder, såg man på hennes ö verläpp en lätt skäggväxt, som gaf hennes utseende et lrag af fast beslutsamhet. Under de buskiga ögonbryne blixtrade ett par skarpa, rörliga, uppmärksamma och lu rande ögon. Hennes blick snegiade, och derföre synte len vara falsk. En utomordentlig, men skulle nästa kunna säga flottig, tillgjord vänlighet sökte utplåna de sträfva intrycket af hennes nästan manliga utseende. Hen nes uttal var rått och hest, dock icke utan uttryck oc sfvertalningsförmåga. Ofver fru Werners förflutna lif var en dunkel slö atbredd. Om hon någonsin varit gift och hvad hennc man varit för en, kunde ingen upplysa. Hon hade e enda dotter, en blek, spenslig flicka, med fromma blå öga och sammetslent ljust bår, hvilken i alla afseenden bildad en motsats till modren, som älskade och tillbad henn