Aftonbladet – 20 april 1850, sida 3

skott, men utan att skada Förrättnipgsmännen begåfvo sig till Getterum, der de ville afvakta sina hästar, som å annat stälie voro qvarlemnade, blefvo efterskiekade; men snart sågs en ny folkhop, med buller och skrik komma tågande mot denna by, hvarföre förrättningsmännen, af flere personer vVarnade för faran att qvardröja, på å stället anskaffade hästar, skyndade imåt skogen, förföljde af folkhopen, som öfver en åker försökte genskjuta de flyende, under rop sig emellan: skjut bara! skjut! dervid också skott ur pistoler aflossades, men utan verkan, helst afståndet var alltför stort. Härefter följde andra vittnesmål, hvilka mer eller mindre bekräftade hr Erikssons herättetse. Det intygades af flere vittnea, att 8, till och med 14 dagar före undersökningarna, hade det varit ett allmänt rykte derom, att om sådan undersökning försöktes i Torp, så skulle den förhindras och ej aflöpa så fredligt; äfvensom att, efter tumultet, och då det uppgafs att militärstyrka skulle komma, ett tal gick, att densamma skulle bli bortkörd; men buru dessa rykten uppkommit kunde ej utredas. Jemväl intygades af vittnena, att undersökningen i Torp, blef af den samlade och trotsiga folkhopen förhindrad, såväl i bestämda ordaleg, som ock genom hopens uppförande. Smeden Gerner och hars hustru i Torp berättade på ed, att då på söndegsaftona den 40 Mars, flere personer, och deribland af de anklagade Simon Nilsson, Per Larsson och Ölander, voro inne hos G:roer, dit äfven en underjägare Adlerbjelke ankommit, reqvirerad2 denne bränvin och trakterade dermed de närvarande; samt att, under det samtalet hvälfde sig kring den påföljande dag blifvande undersökningen, A—e upptog en pistol, hvilken han lemnada Ö!ander med uttryck: här har du att i morgon försvara dig med. A—es yttranden voro vidare: stå på er i morgon och ge inte tappt, för då är det skämdt. — Lät si att ni försvarar er m. m. Han sade jemväl till de församlade, dels att om de blott hade den förnämste att stupa, behöfde de ej frukta de andre, och dels att, ehuru A—e miåste följa med herrarne, vore:han dock på de andres sid:n. Ölander hade väl emottagit pistolen, men snart återlemnat den, och vittnena kunde ej utreda hvad intryck ÅA—es ord gjort på de närvarande. Öander, hörd öfver dessa berättelser, vitsordar deras riktighet. Han tyckes dock vilja ense alltsammans mera som ett skämt, än verkligt allvar hos A—e, samt sade sig ej hafva fästat sig dervid. Simon Nilsson och Per Larsson hade ej hört A—es yttranden vid tillfället eller gifvit akt på om ban medhaft någon pistol. Men kunde ej undgå bemärka att de vittnen, tillhörande allmogen, som afhördes, förrådde alltför mycken benägenhet at fördölja hvad de om åtalade händelsen hade sig bekant, och hvilket ordföranden endast genom ständigt upprepade frågor lyckades afpressa dem; men det föreföll dock en hvar, som om många af vittnena egde mera kännedom i målet än hvad de uppgåfvo. Ett vittne framlemnsr till ordföranden en skrifuig berättelse. Ordföranden genomläser den för sig sjelf och uppmanar derpå vittnet, att mundwigt upprepa innehället. Vittnet: Ja, det är som det står skrifvet.n Ordf. )tar du skrifvit det sjelf ? Vittnet. Nej! Ordf. Nå, så säg hvad der står! Vittnet förblir tyst. Ordföranden förnyar sin uppmaning, men utan påföljd. Slutligen säger vittnet: Nu kommer jag ej ihåg bvad der står, men när jag var hemma gjorde jag det nog. — Efter en allvarlig föreställning af ordföranden till vittnet, att noga betänka vigten af eden, berättar slutligen vittnet, med stapplande och osäker röst, ungefärliga innehållet af skriften, som sedermera upplästes, men egentligen ej innehöll annat, än hvad förut blifvit upplyst. Detta vanhelgande af eden och sanningen verkar mycken sensation hos åhörarne. De anklagade, hvilkas mod alltmer tillvext, betrakta hvarje vittne med misstänksamma blickar, och hafva svårt att afbålla sig från, att esomoftast falla vittnena i talet — ett oskick, jemväl å motsidan, som föranledde en tillrättavisning af ordf. — Hvarje vittnesberättelse blef, genast efter dess afgifvande och införande i protokollet, af protokollsföranden uppläst. Många gånger beklagade de anklagade sig öfver, att de i allmänna tidningarne blifvit så illa utmå1:d:, och syntes fisa synnerlig vigt dervid, att hr Enemans dräng, då förrättningsmännen blefvo varnade att ej begifva sig till Torp, yttrat, att hr Eneman och drängen kunde slå 44 ensamme — om hvilket yttrande ett serskildt, af de anklagade inkelladt vittne aftördes. Klockan var öfver 7 på aftonen, då häradsrätten afsade, att ransakningen skulle fortsättas nästa morgondag, och de anklagade, å hvilkas begäran att mol företedd borgen blifva till sine personer frie, afseen. da ej kunds fästes, emellertid förblifva under der bevakning, hvarunder de redan blifvit ställde, sam underjägaren A—e af aktor inkallas. Den 9 April. Sedan domare och parter intagit sina platser, förekallades underjigarea Adlerbjelke. fan synes vara omkring 50 år gommal, af spenslig vext, med bleka afmattade, men nästan vackra anletsdrag, skuggade af svarta, gråsprängda mustescher och polisonger Hela hans figur och hållning förräder en bättre här: komst och lyckligare dagar, och i uppförande och tal frarmlyser ännu den fordne gentlemannen. Har är adelsman och har varit löjtnant vid Småland grenadierbataljon, samt kom först i December sist! år hit till orten som underjägare. Uppmanad att sanningsenligt förtälja förloppet vic det tillfälle, på efterm. den 40 Mars, hvilket af vittnena Gerner omnämts, och hvad han i saken i öfrigt kände, berättar han, att han, som i enskildt ärende, ridande ankommit till Torp, blifvit aff. underjigaren Svensson, på krogen hos Gerner inbjuden på keffe, men som sådant ej kunde erhållas reqvirerades af Svensson bränvin i stället. Mycket folk samlades efter hand och tal uppstod om de påföljde dag blifv nde undersökningar, och att förrättningsmännen skulle hindras uppkomma i ladugårdarne. ÅA. fruktece att något ondt på stället kunde tillfogas honom, hvarföre han, för egen räddning föll på den idben att ivbilla folket, att han vore på dess sida. Han yttrade sskta till Svensson: här går hett under sköldarne till, det är bäst att vi reder oss härifrån,, hvarpå A—e, under uttryck som han ej minnes, lemnade svaraden Ölander sir medhafde, endast med krut laddade pistol, i ändamål om så behöfdes, att Ölander med den skulle försvara både sig sjelf och A—e. Ölander emotfram ml mIistaAlan sf Ada. Fa Ano vt