Aftonbladet – 19 april 1850, sida 3

heter förstod han mästerligt att begagna med systematisi skicklighet. Han var diplomat äfven i kärleken. Hans pas sioner, hvilka hade sitt ursprung i hans förstånd och aldrig i bjertat, voro icke derföre mindre häftiga och Ifliga men desto mer hårdnackade och ihållande, emedan de grundade sig på en bestämd princip af pjutnin.slystnac och fåfänga. Sådana män likna med sin kärlek isen, hvilken sjelf är kall, medan endast den som berör den kön ner den tärande glöden. De förstå väl att uppväcka er böjelse, men aldrig tillfredsställa den. Olycklig den qvin: na, som tror dem! Sådana mäns hjerta är en stor lögn hela ceras lif en osanning. Huruvida grefvinnan Wanda — detta var hennes namr — lyssnat till hans kärleksförklaringar, gynnat hans be: mödande, kunne vi ännu icke afgöra. Fon fann behag a! konversation med den unge mannen, den alltid spirituelle alltid liflige legationssekreteraren. Hon intresserade sit för hans välgång. Hon hade visserligen genomskådat hans äregirighet, men icke ogillat den. Den kämpande mannen som med ansträngda krafter söker arbeta sig fram Mill et! stort, bestämdt mål, behagar qvinnan. Det är ett skådespel, hvilket roar fruntimmer iiksom alla andra. Mer vets vi hittills icke om Wandas bjerta; måhända hon sjelf lik: litet som vi. Så snart den unge Jlegationssekreteraren uppvakna! tänkte han på den sköna grefvinnan. Tankspridd genomögnade han tidningarne, hvilka lågo på frukostbordet. Der politiska horisonten mörknade; detta bekymrade honom icke. I Schweiz hotade inbördes krig; han aktade knappast derpå. I Frankrike hade reformfrågan vunnit en oberäknelig vigt. Vid hvarje annat tillfälle skulle ban :i hög grad hafva fästat sig vid den nya förlägenhet, som man beredt Guizots minister; men nu förbisåg hans skarp: öga denna brännpunkt, hvars radier skulle utgå öfver den europeiska verlden. Iians själ sysselsatte sig ännu med grefvinnan, tyst återupprepsde han bennes yttranden, och fästade vid nästan betydelselösa ord, vid gårdagens hastig konversation, vid meningar som blifvit alstrade al ögonblicket, — vid sådant fästade h.n, liksom spindeln i luf ten, trådarne till det nät, i hvilket han ville snärja der sköna grefvinnan.