Aftonbladet – 19 april 1850, sida 2

förorda hvarje samhällsmedlems omedelbara deltagande i statsstyrelsen och säger, att, enligt hvad vi från början antagit, icke ens någon nationalförsamling finge väljas; till hvilket påstående vi icke gifvit den ringaste anledning. Det bör ej vara så svårt att begripa, att om en samhällsmedlem personligen afger sin röst i en statsangelägenhet eller afgifver den genom en kommit:erad (som gerna för oss må vara kommitterad af så många som helst) så är, i båda fallen, den förres röst respekterad och uttryckt och formelt förklarad gälla lika mycket som hvarje annans. Afvenså litet svårt borde det hafva varit att fatta, hvad vi mena med förnuftslikhet nemligen såsom vi ännu anse oss hafva både riktigt tänkt och sagt, att förnuftet är detsamma hos alla,. Det är naturligtvis så vida detsamma, som det är hos alla till arten lika, komogent i alla hulvuden. Det kan här göra tillfyllest att erinra om den populära och ännu allmänt gällande meningen, att förnuftet är en själsegenskap, hvarigenom menniskan skiljer sig från djuren, men de menskliga individerna sins emellan äro väsendtligen lika. Att vi likväl erkänt en skilnad menniskorna emellan, bar insändaren, så mycket mindre rätt att neka, som vi något längre ner uttryckligen sagt, att den ena medborgaren kan inse klarare än den andra, hvad som är det förnuftiga i enskilda fall. Det är derföre af naturen en samvetsfordran hos den förnuftige, att han skal! erkänna sin likes öfverlägsenhet i snille, i bildning 0. s. v. Men detta erkännande är öfverlemnadt åt hans fria insigt; ty huru skulle ett erkännande, som just beror af insigt, kunna någon aftvingas? Det är den förnufiiges moraliska pligt att :espektera öfserlägsenheten och låta den gälla för hvad den bör; men det hörer ull den fria viljans formella rätt, att otvunget amsluta sig till det eiler den, hvilken insigt och samvete förorda, utan fingervisving af yttre makt. I hög grad obefogadt är insändarens påstående, att vi neka en utvecklingsoch bildningsprocess hos menskligheten,. Just en sådan process är uttryckligen förutsatt i en not till texten i vår uppsats, men hvilken not insändaren lärer hafva funmit för godt att hoppa öfver. Sedan vi nemligern, med skäl som ej torde kunna vederläggas, sökt göra klart, att de flesta rösterna vid votering om samhällsfrågor uttryeka just statens eller koramunens förnuft eller vijan, bifogades till ytterligare förklaring: Vi mene härmeg helt ärligt och enkelt, att så litet de ultrakonservatives medeltids-ider passa för vårt närvarande samhälle, lika litet passande vore för ögonblicket en snillrik oeh djupsinnig tämkares samhällstheorier, som tilläfventyrs anticiperade på en nog aflägsen framtid och blott aftecknade den för hans fantasi framskymtande bilden af det ideala samhället. Ligger ej heller i dessa ord ett tillräckligt vittnesbörd om antagande afen mensklighetens och det medborgerliga lifvets bildningsproeess? Vi bafva sagt, att den upplyste ej kan undvika, att i omröstningens ögonbliek respektera den mindre upplystes. röst såsom sin egen, och vi finne ej ringaste skäl att frångå detta. Men med anledning af dessa ord synes pinsändaren, ogement fröjda sig öfver den förmenta upptäckten, att vi tillåtit oss det orimliga påståendet, att det sanna och deträtta icke bör respekteras mera i handlingens (?1) ögonbiick. än sin möjliga motsats, det vill säga lögnen och orättvisan... Den upplyste ogh uppmärksame läsaren skall säkert hålla insändaren räkning för en så naiv konklusion... Men tänk, om vi, bäste insändare,! skulle kunna visa, att insändaren, som synes vara en så förklarad vän al vår närvarande politiska minoritet, i en bråd vändning förnekar hvad som verkligen redan länge ägt rum äfven hos oss, och derigenom sjelf förlöjtigar det bestående? Aj! aj! Man gör så godt man kan, men ej så godt man vill, det är det småförargliga i saken. I Låtom oss se till huru med allt detta förhåller sig. På frågan, om vi hafva en representation, kan man visserligen svara med både ja loch nej, ithy ati valmännen för representationen äro för få oeh de valbare likaledes för få, sarat att Irepresentationen är så sammansatt, för deningen: linom representanternas kammare så gjord, att deraf uppkommer både obeqvämlighet och skaIda; men — för så vidt vi hafve en represen-Itation, hafve vi hittilldags icke haft någon erIfarenhet af rösternas värdering. och beräkning. lefter tal i bråk, öfver hvilkea saks uppfiuning, Jen raffinerad statsmannefiffigbet, ett slags po-Iitisk supraratiomalism i våra dagar så högeli1 Igen berömmer sig. Vi h fva verkligen röst ,liika gällande med röst, så att, om man så vill, i Ipden mera upplyste i omröstnivgens ögonblick -linom represen:ationen respekterar (såsom gäl-Hlande godkänner, icke vördar, helighållen, vog-Igranne insän areln) den mindre upplystes röst sy såsom sin egen. Tänkom på våra tissdegar och våra fyra riksstånd! Visserliven visar sig lofta inom representationen den sörsta skilj tiaktighet i meningar. Men gäller ej, t. ex.ianlom presteståndet, en komministers röst lika -Imycket som en biskops, välförståendes ieke som föresyn, men som nummer vid rösternas r räkning? Är ej bondeståndets, dess majoritets, r mening Jika gällande, lika afgjordt en fjerdedel rlaf hela representationens mening, som en analnan fjerdedel, t. ex. riddarhusmajoritetens? ollusgandaran cbyundar visst att Visa sin hyumani;