Aftonbladet – 18 april 1850, sida 3

törnrosorna, hvarföre de röda blifvit hvita af kärlekstrå. nad; om tulpanerna, som pråla i brokiga färger, men för. lorat sin vällukt, emedan de varit för stolta och högfärdiga; om de klockformiga snöhvitorna, som ringa in vårer med sina späda blomkronor. Allt detta berättade hor och visste ännu mer. Det fanns intet strå, ingen växt : trädgården, om hvilken hon icke hade en saga till hands en blomsterroman så skön, att ingen skald kunde dikta någon bättre. Då jag hörde henne tala förekom det mig alldeles som om blowmorna sjelfva hade berättat allt för benhe och anförtrott henne sina små hemligheter. Jag var då ett lifligt och ostyrigt barn, men då syster Agatha berättade sina sagor för mig, blef jag stilla och nörde på henne liksom på bäckens sorl eller lindens susNing. Så snart jag fann någon främmande blomma i trädgården, tog jag den .med mig och hon måste säga mig vad hon visste eller icke visste om den. Då vi på detta ätt hade genomgått alla blommor på blomsterparterrerna, ippsökte jag sådana vilda blommor, som växte här och der; illexempel den: tjocka bolmörten med sina smutsgula blomnor, hvilka se ut-såsom en försupen, pussig drinkare; eler en annan blomma med rödprickig,stängel, liknande en juk menniska, som svettas blodsdroppar;, eller Belladonna ned sina röda bär, hvilka innehålla ett farligt, förfärande sift; eller slutligen nässlorna med sina spetsiga, borstiga olad, hvilka bränna såsom en afgrundseld om man vidför dem. Då jag förde syster Agatha till sådant ogräs så blef on sorgsen och berättade mig att icke alla blommor voro soda och fromma, att det fanns växter, hvilka. voro elaka åsom somliga menniskor och af Gud blifvit utmärkta så tt de lätt kunde igenkännas genom sitt elaka, dystra och rånstötande utseende. En dag hade jag gjort en upptäckt, unnit en ny växt med ljusgröna blad och hvit vacker Blomma. Jag visade den för syster Agatha. Då blef henes Panna dyster och hon suckade djupt, sägande: Det är hundtisteln, den värsta af alla. Den kläder ig i oskuldens färg och bedrager derföre endast desto säkare. Den som njuter deraf förlorar förståndet, och om nan icke dör deraf, så blir man olycklig. för hela sin ifstid. (Forts. följer.)