Aftonbladet – 18 april 1850, sida 2

— OA damer hade intagit dessa platser och samtalade om den förestående hoffesten. Midt i rummet några äldre män, hvilkas imponerande sjelfmedvetna hållning, allvarsamma miner, fårade pannor och med ordnar smyckade bröst förrådde personer grånade i statens tjenst. Bland dessa befann sig ministern sjelf, en vördnadsbjudande gestalt, hvars spirituella ansigte uppenbarade den lärde och djupe forskaren, den skarpsinnige tänkaren, medan hans å la Jesus Christ benade hår, och den höga grubblarepannan tillkännagaf ett religiöst svärmeri, som var anledningen till mången besynnerlig villfarelse hos denne utmärkte man. Vid hans sida stod själen i det preussiska kabinettet, en hög gestalt, sådana som man ofta finner bland Westphalens adel. Mindre snillrik än justitieministern, med en ytligare bildning utan djupare filosofisk betydelse hade inrikesministern under den förenade landtdagens förhandlingar lyckats att genom sakkännedom, en hastig och klar uppfattning, en understundom visserligen spetsfundig, men alltid praktisk argumentation förvärfva sig rykte och och rop såsom en icke obetydlig statsman, hvilken med kraft och skicklighet förstod att representera regeringens strängt konservativa rigtning. Det fanns ingen större kontrast än dessa tvänne män, hvilka bildade gruppens kärna och tycktes vara inbegripna i det lifligaste samtal. Den ene var helt och hållet professor; oaktadt sin höga ställning förrådde han genom alla sina rörelser den lärde filosofen. Hvad han talade var skönt, ofta djupt och Originelt tänkt, men alltid i kathederton. Den andre var i sina uttryck kort, militärisk och betydelselös, men mnnvig och ofta träffande. Å . Till och med i dialekten uttalade sig denna olikhet. Den ena talade i vek, sydtysk tonart. Den andre hårdt och skärande, med många sådana der Zischlauten, som utmärka det öfra Tysklands invånare, Några geheimeråder, ett oundvikligt substrat för Berliner-societeten, syntes med pligtskyldig uppmärksamhet följa de begge ministrarnes intressanta samtal. Endast då och då vågade de framstamma ett eller annat bifallande ord. Samtalet angick några bekanta landtdagsledamöters vägran att företaga val till de utskott, som skulle kallas till Berlin. 1847 års liberalism beredde sig till faktisk