Aftonbladet – 18 april 1850, sida 2

ierna att behandla sådana religionsmål med der ördragsamhet, som endast anstår föreståndare i em ristlig församling, utan att förr än i det yttersta allet dermed besvära hofrätterne. En gång anhängiggjord under sådan domstol förekommer den vigtiga frågan, huru 46 af regeringsormen bör förstås, som stadgar att åt konungen ippdrages den höga rätt, att skydda hvar och en rid fri utöfning af sin religion; ett stadgande, som ir fullkomligen allmänt, och hvaruti ingalunda näot undantag göres för dem, som förut bekännt sig ill Lutherska läran. Orsaken hyarföre det ligger så mycken makt uppå, vad som i detta afseende är stadgadt rörande den it konungen uppdragna vården om samvetsfriheten, ir den i hela vår kyrkoförfattning antagna princip, att konungen är svenska kyrkans summus Episcopus, Her, som det heter i kyrkolagens 410 kap. 4 , att Guds kyrka och församling i Svea rike är af Gudi konungen anförtrodd. Deraf är äfven en följd, att konungen förbehållit sig, att alla religionsmål af konsistorierna honom först meddelas, hvarefter konungen förordnar huru dermed förbåilas må. Det vill således synas oss att hela detta mål fått en ifrån början olaglig gång, i det att konsistorium, såsom det synes, försummat att anmäla detta mil hos konungen sjelf, i hvilket fall sannolikt med afseende på detta måls serskilda beskaffenhet konunsen icke skulle hafva ställt Nilson inför verldslig rätt, utan öfverlemnat honom åt det mindre bannet, som här rätteligen synes kunna tillämpas, och unjer presterskapets tillsyn. Vi anse, att då konungens höga rätt här är i fråga, denna målets gång hade förtjent justitiekanslerns noggrannaste uppmärksamhet. Beträffande åter frågan huruvida, sedan målet på detta sätt kommit under Hofrättens pröfning, denna skall kunna förlika regeringsformens 46 8 med äldre stadgar rörande villfarelser i läran; så synes oss della hos en öfverrätt icke vara förbundet med någon svårighet. Enligt det af oss åberopade Kongl. Br. af den 2 Mej 17514 är det icke sjelfva villfarelsen som skall bestraffas, utan uppsåtligt uppväckande af tvedrägt, buller och andra skadliga påföljder. Det är således en borgerlig förbrytelse och icke en religionsförvillelse, som bestraffas. Att denna förbrytelse är belagd med större straff, än då den härleder sig från andra motiver, än fanatism, kunna vi icke klandra, enär den vilsefarande derigenom förnekar kristendomens milda anda, samt just den lag, under hvilken han sjelf vill vara skyddad, då han fordrar tålsamhet af församlingen för sig sjel, men förnaekar den för församlingen. Vi tro således advokatfiskalen hafva för hastigt beslutit sig till den strängare anklagelsen, då icke någon undersökning blifvit gjord, huruvi:a Nilson örorsakat den tvedrägt, det buller och de skadliga påföljder, som ensamt berättigar tili målets åtalande inför Hofrätten. För att med ännu mera fullständighet upplysa denna vigtiga sak, böra vi icke underlåta att nämna, att då uti den äldre konungaförsäkran, eller den af den 4 Mars 4772, Kongl. Maj:t utwäster sig att bevara vår troslära emot allt, käiteri, 1 att derföre hafva lif och blod ospardt, har uti den nya vid riksdagen 4810 stadgade konungaförsäkran, ui S 8, hela denna tirad blifvit utesluten. För en öfverrätt, hvars pligt det är att jemnföra sammasbängande författningar, för att deraf uttaga icke blott deras mening, utan äfven vidden af deras tillämpning. är detta förhållande, när det jemföres med R. F.16 S, af den högsta vigt. Vi vilja nu antaga den för oss, under iron på em hög och ädel lagtolkningsanda hos våra öfverrätter, alldeles otroliga utgången af detta mål, aut Nilson icke dömes till det mindre Bunnet, hvilket här synes hafva sin rätta tillämpning, utan till landsflykt, samt undersöka, hvad påföljder en sådan lagtillämpning skall hafva för svenska kyrkan och svenska namuet. Isom svenska kyrkan råder redan, just genom fruktan för religionslagarne, mycket hyckieri, mycken fariseism, rsrycken skenreligion. — Presierna sakna derigenom den uppmaning till uppväckandet af och anlitardet för den inre christendomen, som de skulle hafva genom en större religionsfrihet. Skulle man su genom en strärg tillämpning af lagarna mot det yttre sffallet, söka hålla kyrkan tillhopa endast genom yttre band, skall det inre affallet blifva så myc? ket allmännare. Man skall bilda en ntestantisk jesuitism, som under en motsatt öfveriygelse tillåter och nöjer sig med det yttre skenet d. v. s. man skulle derigenom förbereda inifrån den Lutherska kyrkans fall, och grundlägga en hemlig katolsk kyrka inom densamma. Det är med religionsfriheten, som med tryckfriheten, hvilken varnar för faran, och bevarar för konspirationen. Sådan är verkan af religionstvånget på Lutherska kyrkan. Eno äonu hastigare verkan skall Nilsons dömande till landsflykt, äfvensom alla sednare dylika domar, visa på svenska folkets anseende utomlands och i bistorien. Denna dom, värdig antingen barbariets eller fanatismens tider och grundsatser, skall sätta en fläck på svenska nationen och svenska namnet. Vi fråga hos hvilken europeisk nation en likartad dom skulle kunna utfärdas, utom i Rom eller Konstantinopel? Berättelsen derom skall inflyta i alla utländska tidningar, och utbreda i Europa tanken om svenskarnas låga stårdpunkt i vetenskap och civilisation. Man skall betrakta vårt land ännu alltjemt äfven i detta afseende såsom rudimateriernas, de oförädlade förmågornas land; samt att i poesi och sång och krigaryrke svenskarne väl kunna täfla med Europas öriga bauioner, men ännu måste stå tillbaka i de vetenskaper och de ideer, som redan längesedan äro grundfasta i Europas öfriga länder. Huru skall man icke förundra sig öfver, awt då mani Danmark öfverlåter åt Baptisterna öppen gudstjenst, man i Sverge träder i Guds ställe och kastar dem ut i det vtitersta mörkret.