Aftonbladet – 13 april 1850, sida 3

. Jatt han redt sig ifrån honom och slagit honom med Jen stör. ; Jöngren hade lanbefalltRundqvist gå ner till ved: trafyarne för att efterse om der fanns något. spår, hvilket Rundqvist också gjort, utan att finna något sådant, Jöngren anmärker nu att det snöäde den morgonen, med anledning hvaraf Rundqvist genmäler-att det var högst obetydligt, så att icke spåren skulle kunnat hinna deraf döljas. Vidare berättar vittnet, att Jöngrenyttrat:.Jag gaf honom en knäppare, så att Han hade göra en god stund. Jöngren vet sig icke hafva sagt detta. Då ordföranden nu påminner Jöngren, att äfven häradsdomarenri; Hellström vittnat att Jöngren fällt ett uttryck af samma art, och derföre föreställer honom att han icke skulle undandölja sanningen, ty detta gjorde det tydligt att han slagit Andersson mera än han velat erkänna, nekar han återigen att bafva förgått sig mot Andersson på annat sätt än han förut uppgifvit. Närvarande vid det tillfälle då Jöngren talat om knäpparen, hade varit jäfviga Johanna Söder och förut afhörda arbetskarlen Lindström. Hr Dahlqvist har under det justitiekansleren . varit närvarande icke fått tillfälle att visa huru han sköter sitt aktorat. Nu sedan hans förman aflägsnat sig gifves det ändtligen en anledning att få yttra sig. Det är när fråga uppstår att ånyo afhöra Lindström, för att möjligen få bestämdt utrönt huru det förhåller sig med talet om att Jöngren gifvit Andersson en knäppare. Hr Dahlqvist börjar nu med den upplysningen att meddela att Lindström är sjuk. Anna Fahlström, som var sjuksköterska hos fru Jöngren, hade hört mannen säga till sin hustru, att han slagit Andersson blott några slag med en piska. Frun hade verit mycket sjuk och orolig, och äfven Jöngren, mycket sorgsen. Jöngren förklarar, att hans sorgsenhet härrörde deraf att hans hustru var så illa sjuk, då det med anledning af vittnets utsago vexlas några ord mellan hr Sjöberg och Ehrenpool omm motivet för yttrandet till frun. Arbetaren Falgn, som bott i samma; hus med Anders Andersson, berättar, ätt han åsett den missKandlades hemkomst, dervid Rundqvist sagt, att egaren till veden slagit honom. Om Anderssons tillstånd vid de tillfällen, då vittnet besökt honom i hans stuga, afgifver -vittnet en berättelse lik de öfrigas. Hr Dahlqvist begär nu att vittnet måtte tillfrågas om det sett några stumpar af störar på stället der våldet skett, och om de varit blodiga, men vittnet bade redan uppgifvit, att det välsett fyra störbitar, men om någon varit blodig, hade vittnet icke observerat. Gossen Anders Johan Lindström berättar, i likhet med modren, angående störstumparne och blodfläcken på enaf dem och om spåren till gärdesgården samt gropen derinnanför. Hr Dahlqvist deducerar nu, att, då det är vigtigt att få utrönt hvilken af de tilltalade som afvikit från sin berättelse, det kan vara upplysande att få veta om blod funnits på vägen annorstädes, än der våldet skett. Rundqvist hade nemligen sagt, att Andersson blifvit lagd på magen öfver slädan med hufvudet till höger, och om så hade varit, vore det antagligt att blodet skulle hafva runnit på vägen. Men Jöngren hade sagt, att Andersson sutit upprätt i slädan, dervid bloden naturligtvis skulle rinna ned för kroppen och på kläderna. Aktor begärde derföre att gossen Lindström skulle tillfrågas om : han funnit några märken efter blod framåt på landsvägen. d Sedan ordföranden anmärkt och doktor Brandelius vitsordat att icke särdeles mycket blod kunde komma ur sådana sår, och att det mera långsamt skulle sila sig utåt håret och kläderna, än om såren varit på någon kötvligare de! af kroppen, framställdes frå-gan till gossen, som svarade att han icke-Varseblifvit något annat blod än det han förut omtalat. Notarien Sjöberg yttrade att han väl insåg, att hr Dahlqvist. med detta yttrande ceh denna fråga åsyftat att göra Rundqvists uppgifter mindre sannolika än Jöngrens, men han ansåg hvad som i saken förekommit vara tillräckligt upplysande för domstolens omdöme. Hr Dahlqvist förklarade sig icke kunna begripa huru hr Sjöberg kunnat uppsöka ett sådant motiv till hans yttrande, ty någon sådan,mening, som. hr Sjöberg velat tillägga honom, hade hr Dahlqvist aldrig hyst. Fabrikören Berndt Lundholmberättade att Andersson uppgifvit, det patronen på Bo och hans dräng hade tillfogat honom de skador, hvaraf han led och hvaraf han hade svårt att tala. Hr Dahlqvist ville nu hafva upplyst, om ved blifvit stulen från Gångsätra; men hr Sjöberg, som ansåg det icke hafva något att göra med det för handen varande målet och aldrig kunde blifva föremål för laga undersökning. om en afliden person begått ett brott, bestred frågans framställande. Hr Ehrenpool yrkade likväl att den skulle blifva framställd, såsom möjligen hafvande inflytande på den delen af frågan, som innefattas uti angifvelsen, att Jöngren skulle sökt pina till bekännelse, och frågan blef af ordföranden, sedan hr Sjöberg afstått från sitt bestridande, framställd med den påföljd, att vittnet: upplyste, det Andersson väl haft rätt att hemta bångar och vindfällen, men icke någon kastved. Hr Sjöberg. Detta kan likväl icke inverka på omdömet om Jöngrens förfarande, emedan han icke vid tilifållet kunde känna det. Nämndeman Telin intygar, att han sett blodstänk på vägen och att två störar voro afbrutna. Doktor von Betzen ingifver bestyrkt afskrift af vid lasarettet förda anteckningar, hvaraf man bland annat erfar, att hufvudsvålen verkligen, såsom häradsdomaren Hällström uppgifvit, varit lossnad från hufvudskålen ; men kunde för öfrigt ick lemna nåBra upplysningar ; ty då han blott med afseende på sjukdomen ochicke med tanke på någon blifvende rättegång besökt den sjuke, omvexlande med doktor Söderbam, som varit tjenstgörande då Andersson inLOgS på lasarettet, så hade ban icke närmare lågt på minnet huru med honom förhållit sig. Sedan nu-fråga uppstår om målet: skall uppskju83 för Lindströms hörande och hr Sjöberg, jemte anmälan att enkan Andersson ämnade flytta från orten och uppdragit honom att föra hennes talan, öf