Aftonbladet – 13 april 1850, sida 3

jde, reste sig Harry nu, och efter några få premisser introducerade han — Den gyllne åldern. De två första verserna aflockade åhörarne ett allmänt leende, den tredje och fjerde influerade helt annorlunda — influensan blef alimän, att döma efter hostningarne, nysningarne och harklandet. Emellan den femte och sjette versen lemnade flera. personer rummet, och då Harry med förtviflans kraft närmade sig första sångens slut, voro hvisslingarne och hyssningarne af gossar utomoch inomhus nästan döfvande, tills en af kommittens medlemmar reste sig och rådde talaren att sluta. Med en martyrs sjelftillfredsställelse beredde ham sig-att göra så, när hans blick hastigt föll på författaren, hvilken tog den mest verksamma del i åtlöjet och de ogillande skriken omkring honom. Raseriet öfverväldigade för ett ögonblick -bans hesinning. Han kastade manuskriptet. på golfvet, sprang från bordet, gjorde ett hopp nedåt rummet: och rusade på sin falske beakyddare. Vågar ni skratta åt mig! ropade han, blek af Vrede; vågar ni yttra ett ord, ni — ni, som sjelf-är —p En liten hand lades på hans arm och en ljuf röst hviskade: Harry, köra Harry, kom med mig,, och hörsam den milda kallelsen tillät vår hjelte att man förde honom från scenen för hans nederlag. Stackars karll utropade herr Lillie, då han återhemtat sig från förskräckelsen vid Harrys anfall, ,stackars karl, han ör nästan utom sig; ser jag — det är ett ömkeligt sammelsurium det der poemet när allt kommer omkring, jag fruktar att jag gaf honom för stor uppmuntran, min vänskap mutade mitt omdöme — likväl är hans deklamation det sämsta af allt. Jag vet icke rätt, mina herrar, men jag tror att hans sladdrande och pathetiska föredrag skulle göra till och med Shakespeare löjlig. Stycket låter godt läsa sig; lita på det, mina herrar, att det finns snille hos den som skrifvit delta poemp