Aftonbladet – 13 april 1850, sida 3

hvad han berättade, om han sade, att han i der sinnesstämning han då. var, icke så noga aktgifvii på huru eller hvar sparkarne träffat. Men :Jöngren .vidblifyer.sina gjorda uppgifter. -Har nekar alldeles att hafva sparkat Anders Andersson .i hufvudet. Ordföranden fortsätter ännu att föreställa honom hurasom. det vore troligt att Anders Andersson fått en spark i. hufvudet, då han skrikit,aj! . Han hade blifvit illa: slagen af Rundqvist med en stör, utan att klaga sig på något sätt, och-om ban nu af. Jöngren blifvit sparkad på bakre delen åf kröppen eller sätet, så skuile troligen häns tjocka kläder så åfvärjt sparken, att han, med sin härdade och tålsamma natur, icke behöft jemra sig mera.än förut, och icke heller fanns, på dessa ställen af liket något märke efter ett sådant slag som skulle förmått Anders Andersson att skrika-till; hvilket han troligen gjort just derföre att sparken träffat någon mera blottad del af kroppen. c Jöngren fortsätter sin, utsago, men tillägger att möjligen sparken kan, hafva träffat någon ömtålig del i närheten af sätet. Något märke efter en sådan upptages likväl icke, så vidt ref. minnes, i doktor Brandelii obduktions protokoll. Vidare nekar Jöngren fortfarande, att Han lagt Anders Anderssoh i släden och vidhåller at! han sett det Rundqvist begagnat en klyfstör, ehuru ordföranden fåster. hans-uppmärksamhetrpå det föga troliga deruti.: Jöngren åberopar isig på sitt samvetes vittnesbörd och häradshöfding Centervall påminner honom att just det bör beveka konom att icke fördölja sanningen, då en annan råkat i olycka. Derefter. vänder sig ordföranden till Rundqvist och uppmanar. honem att bekämna om han begagnåt flera störar och påminnner honom att flere personer -funnit stumpar efter flere afbrutna störar på stället, men äfven Rundqvist fortsätter sina förra uppgifter. Oaktadt-ordföranden. påminner honom att han sjelf medgifvit sig hafva varit sarg) och således i en sinnesstämning, deri han icke kunde så noga hafva reda på hvad han gjort, fortsätter han dock att påstå, det han icke gifvit Andersson flere än5 eller 6 slag. Vid dessa slag hade Andersson icke gifvit något ljud ifrån sig. Vidare; fortsätter Rundqvist :sin mot Jöngrens stridande uppgift, att. Anders: Andersson blifvit lagd på släden med magen nedåt, och upprepar hvad han förr sagt, att han uppmanat Jöngren att icke slå honom mera, då han redan fått nog. Tillsammans aderton personer uppräknades nu för att höras. på ed; men en af dem, pigan Johanna Söder, var-jäfvig, såsom i tjönst hos Jöngren. Af dessa berättade hufvudsakligen Drängen Carl Jöhan Carlsson vid Bo, att då Jöngren och Rundqvist om morgonen hemkommit med Anders Andersson, och drängstugudörren öppnades, hade Andersson fallit hafvudstupa på golfvet och icke förmått resa sig. Bloden hade blifvit af Rundqvist aftvättad, sedan Jöngren anbefallt detta ifvensom att halm skulle hemtas åt Andersson att igga på. Andersson hade -icke kunnat hjelpa sig sjelf det ringaste, men sagt, att de slagit honom öfver ryggen med ett vedträd. Häradsdomaren Hellström hade, då han kom dit, rest upp-Andersson och besett hans sår, samt rådt Jöngren att köra honom till lasarettet, ty han kunde ligga och dö der han nu låg. Besvärad,. som det tycktes, gick Jön ren ut på gården; men kom snart in och befallde vittnet köra Andersson. hem till hans bostad. Då under tiden Jöngren inkommit, medan Anlersson förtärde hvad han fått till frukost, hade han yttrat: Åh, du orkar äta, då är det ingen fara ned dig. Ja, magen kan vara frisk, fast: kroppen är sönlerslagen; svarade den tilltalade. Andersson var så sjuk, att han icke kunde äta med sked, utan vittnet måste hålla tallricken intill nunnen för honom. Vid ankomsten till Anders Anderssons bostad, rade Rundqvist sagt åt Anderssons hustru, att hen1e38 man stulit ved och blifvit slagen af egaren till reden; arrendatorn vid Bo; men under det Andersson ännu låg i drängstugan vid Bo, hade han nekat itt han stulit veden? och uppmanat Jöngren att se fter spåren på sjön, för att göra sig öfvertygad att ngen ved: blifvit tagen ifrån hönom. Jöngren hade också anbefallt Rundqvist att föreaga en sådan rekognoscering, deraf verkligen inhemats, att inga spår efter kälken funnos öfver sjön ill Jöngrens vedupplag. Då Rundqvist nu tillfrågades om orsaken till, att ran uppgifvit sig hafva af egen drift hemtat vatten, ör att tvätta bloden af Anders Andersson och derisenom beröfvat Jöngren det drag af mildhet, som låg leruti, förklarade Rundqvist att han alls icke hört ågon sådan tillsägelse af Jöngren, och det anmärkes äfven att Jöngrens ord möjligen undgått Rundvist, ty ett förut afhördt vittne, som varit tillstäles vid samma tillfälle, hade icke heller hört dem. Drängen Gustaf Broman, att de antagligen hade nuffat Anders Andersson in i drängstugan, så att an fallit framstupa pi golfvet, hvilket vittnet likäl icke kunde bestämdt uppgifva. Jöngren hade agt till både om halm åt Andersson och att Rundvist skulle, hemta vatten för att tvätta blodet af onom: E-stallet hade vittnet samftalai med Rundqvist, som gt att han slagit Andersson med störar. Du hade väl mer än en då? frågade vittnet. Ja, jag hade väl tion, hlef-Rundqvists svar. Rundqvist, härom tillfrågad, förnekade icke hvad ittnet uppgifvit, men förzxlarade att uttrycket varit lott löst prat utan mebing, som skulle vara brukgt på Lidingön. Enkan Öberg , som bott i rummet näst intill rängstugan, hade hört huru det gått till vid hemomsten, och berättade derom som de öfriga. Vidare hade hon på morgonen hört Jöngren -bela-Andersson, att stiga upp, men denne bade då varat att han icke orkat. Då Jöngren härefter fråat om. han blifvit slagen. sedan han kommit dit, ade Andersson nekat dertill. .Jöngren. hade velat örmå Andersson att-bekänna att han stulit veden, ch frågat Carlsson, om icke han -igenkände veden isom den han hade huggit, men detta kunde Carlson icke göra. Greta Trogen hade hört Rundqvist berätta, att