Aftonbladet – 13 april 1850, sida 2

nicka med hufvudet, som en kinesisk mandarin i en leksaksbod. Herr Warren, fortfor författaren, i det han vred på sin stol och betraktade vår hjelte med mycken välvilja, jag har fattat stor aktning för er; jag ämnar göra er lycka — och bana er väg till anseende. Ja, jag tycker om er, och är äfvertygad att ingen värdigare än ni kan erhålla. .. : Harry spratt till; hans ansigte strålade af hopp och han böjde sig ifrigt framåt för att uppfånga återstoden af meningen. Men i den händelsen, min unga vän, måste detta samtal hållas fullkomligt hemligt. ,Visserligen, min värde herrel, utropade Harry, nästan andlös. Ja, herr Warren, det är någonting hos er som behagar mig, och derföre ämnar jag gifva er den dyrharaste gåfva — lemna er mitt... O, kan ni icke gissa hvad? fortfor herr Lillie leende. O, min herre, sade Harry, fattande hans hand; om jag kunde hoppaslb Ja, herr Warren, jag ämnar gifva er mitt — poeml M Ert poem?, Mitt poeml, Ert poem ! . ; Ja, mitt poem; det vill säga ni får behålla äran deraf. . Harry störtade upp och mätte rummet, liksom jagad af furier. O, jag tänkte nog att jag skulle öfverraska er;, utropade herr Lillie. Kom, sitt ned igen. Jag sade att jag ville göra er lycka och jag vill det. Ierr Warren, nu skall ni hafva den hedern att i Lyceum uppläsa detta poem såsom ert eget — tänk på det — såsom ert eget arbete.n : Stackars Harry var slagen af bestörtning. Men, min bästa herren, utropade han; jag kan aldrig samtycka till ett så stort bedrägeri. Jag ärar er ännu mera för er grannlagenhet, unge man, svarade poeten; men bannlys den — tvenne vänner emellan är den onödig; vi förstå hvarandra fullkomligt, som ni vet.