Aftonbladet – 13 april 1850, sida 2

är öfvertygad att han ej en gång misstänker vår kärlek, annars skulle hän hafva varit det så lagom. Hans vänskap, om den må kallas så (och Harrys läpp kröktes tviflande,) har likväl bragt mig i den obehbagligaste ställning. Hör, kära May, och hjelp mig om du kan.n Derpå berättade han så kort som möjligt det samtal han nyss haft med hennes far, och det besynnerliga förslag denne gjort honom. Det var just icke underligt att han kände sig förargad öfver det glada skratt som den unga flickan uppgaf vid slutet af hans bedröfliga berättelse. aTillstå nu, Harry, att du anser pappas poem utomordentligt korkadt! sade hon, i det hon skälmaktigt blickade honom i ansigtet. Kära May, huru kan jag veta — Bekänn, bekänn Harry — ingen tvätydighet I ropade May, hotande med sitt lilla finger. Nå väl, May, jag vill då vara uppriktig. Du vet, älskade, att jag icke för allt i verlden vill såra dina känslor, men jag: måste i sanning tillstå, att jag aldrig bört något meningslösare ordkram ! Det är förträffligt — ju dummare, ju bättren, sade May skrattande; och du skall läsa upp det, Harry. May! utropade hennes älskare förebrående, du kan säkert icke bedja mig om att göra mig sjelf löjlig. Hm älskar du mig, Harry ?n Kan du tvifla derpå, käraste May ? Om du älskar mig, så tala de ord jag ber dig talan, som Hamlet säger. Utan tvifvel skall Ipoemet bli uthvissladt — så mycket bättre — man skall skratta åt dig — ännu bättre., May, May!l ropade hennes älskare, i det ban vände sig bort från henne, om du äölskade mig, skulle du icke. säga så In Oh — icke en gång om du derigenom lvunne pappas samtycke till vår förening! Ja, om jag det gjorde — men käraste May, jatt bli ett spektakel — att få åtlöjets piska eliter sig — att känna kritikens gissel, och — Och kalla lilla May din egen! tillade der förledande frestörskan.