Aftonbladet – 11 april 1850, sida 2

kära, lyckliga barn — det är ingen fara — ni kunde knacka hufvudet af magistern och han skulle ej en gång känna det! ,Unga damer — barn — jag gifver er en fridag! förkunnade Harry, i det han slog på bordet med ferlan, insignien af skolmästaremakten. En fridag! Hurra, hurra; en fridag! jub lade flickorna och gossarne, i det de rusade ur skolrummet. Men de äldre flickorna blickade slugt på hvarandra och derefter på den rodnande May. Se, sel ropade ett dussin på en gång, Magistere går hem med May Lil:iel Diogenes Lillie, esq., satt i sin studerkam mare. Rundt omkring honom voro samlade alla dessa mäktiga väckelser, som voro nödvändiga för att framkalla det stora snille, som låg förborgadt på något ställe i hans hjerna — på något ställe, hvilket det, oaktadt smicker och lockelser, ända hittills bestämdt vägrat att lemna. Sie ; Bordet, framför honom, hvilket i hvarje hörn aktningsfullt uppbar en byst af Plato, Shakespeare, Homer och Milton, var betäckt med pamfletter, vuer, folianter, qvartformater m. m. — men ännu märkligare var den hög af pressadt brefpapper med förgyllda kanter, som låg vid herr Lillies armbåge — en guldpenna sammanfogad med en perlemofjeder, ett silfverskrifdon, innehållande det blåa bläck med hvilket snillets genius skulle fylla det rena pappersbladet, när en gång, i tidernas lopp, nämnde genius skulle värdigas framkomma från sitt mörka gömställe. Diogenes läppar voro hårdt sanmanpressade, hans ögon med en frenetisk glans vända mot taket, och verldsvigtiga rynkor fårade hans panna. Läsare — han väntade på inspirationer! ; I I det han med en styrka som kom gamle