Aftonbladet – 11 april 1850, sida 2

. stförflutna veckorna: Sjukligheten något minskad. lmännaste sjukdomsformer: Katarrher, frossor, Ing-inflammationer, halsflusser, rheumatismer och ssjuka; mindre allmänna: diarrhter, -skarlakansbrar, kikhosta och gastriska febrar ; spridda fall a! erffebrar och vattenkoppor. — På kongl: serafimer sarettet: gastriskt-nervösa febrar och lung-inflam vationer. — På kongl. garnisonssjukhuset: lung-in ammationer, katarrher, några gastriska febrar och iarrheer. — På provisoriska sjukhuset: förra vecan 9, sednare veckan 6 nya fall af koppor. — På tora barnhuset: katärrher bland de spädare, ett fall f koppor bland de äldre barnen. — På allmänna arnbördshuset: fortfarande sjuklighet. — På P.o atria: ett fall af underlifs inflammation — Danviks ospital : ipga nya fall af koppor. (P. T.) j Hr dAuberts soire evistades af H. K. H. prins Gustaf, och hade för frigt ett auditorium, som, ehuru icke fåtaligt, dock roligen skulle varit ännu ftalrikare, om ej en säreles ogynnande väderlek inträffat. Man. fann med öje Rodes vackra C-dur konsert (JM 9) på. prorammet; den Hördes ock med mycket bifall, om nan ock ej kan säga, att hr dAubert här i sittl. öredrag inlade all den poesi som kompositionen erordrar. Andantet och Rondon måste uteslutas, . medan blåsinstrumenterna i denna sednare sats ej! unna umbäras. Önskligt vore att den höga agifen för biträde af orkester kunde nedsättas, till undikande af det magra qvartetiackompagnementet, som åller kapellets violinister i jemn tjenstgöring, under let att den blåsande: delen af orkestern befrias derfrån. — I fantasien öfver Linda-motiver af Alard, utvecklade soiregifvaren : synnerligast en färdighet ich elegans, som gaf den i sig sjelf föga betydande ompositionen lyftning, och förvärfvade honom ett vanligt lifigt bifall. Arven i den briljanta Taranellan af samma författare, och den svåra Etude Iramatigque, af Beriot, ådagalade hr dA. en bety: lande lätthet i tekniska svårigheters besegrande. Mest intressant var dock preludium och fuga för violin af Tartini, som oaktadt sin höga ålderej förorat något af sin friskhet, och den hr SA. utförde Jå ett verkligt artistiskt sätt. Pianoackompagnenentet härtill (utfördt af fru dAubert) lärer vara att af Mendelssohn. Af frö dAubert hörde man ett Concert-allegro ör piano af Charles Mayer. Dennaintressanta komvosition var en intressant påminnelse om den store konstnären, som tyvärr blott en gång skänkt Stockid!ms allmänhet nöjet af sitt besök. Pjesen, som lott innehåller . denna sats, närmar sig i sin form illden Hummelska stflen, och är anlagd på ganska intressanta motiver, har väl arbetade tuttis ehuru bär arrangerade för qvartett) samt briljanta solopartier, hvilka blott, i likhet med de Hummel ska, hafva en något för yppig figuration. Fru dAubert, hvars pianospel alltid varit värdercdt, utförde principalstämman med en raskhet och färdighet som äfven nu vann mycket bifall, I sångväg förekom den bekanta ehuru något själlösa sopranarian ur Anna Bolena, hvari Donizetti, märkligt nog, anbrin: gat den ännu bekantsare Schweizerbubmelodien, för att skildra den ölyckliga färstinnans betryck. M:l Berwalds utmärkt eleganta och färdiga föredrag gaf emellertid den masra kompositionen mycken glans, och förvärfvade henne ett högst lifligt bifall. Att degenialiska Gluntarne äfven här ej saknade sina representanter, behöfver väl knappt sägas. Hrr Strandberg och Walin sjöngo Solnedgången, Magislerns flamma och Gluntens flammar, hYaribland den medlersta gick bäst. För öfrigt fann man hos sångarne mycken vana i föredraget af 8essa stycken, men deremot ej alltid det lif, det egna po etiska uttryck, som här utgör en bufvudsak. AÅfven skulle vi vilja erinra hr Walin om en något tydligare artikulation af texten. Slutligen böra vi ock pämna en 41-årig violinspelare, Joseph Dente (elev af hr dAubert), som debuterade med ett Andante och Rondo af Ernst, och gjorde sin mästare all heder. Hans spel var rent och visade goda principer i stråkföringen. Klaverackompagnementet till pjesen (som för öfrigt var nog lång) utfördes med mycken noggrannhet af en annan ung konstneophyt, Lindstrand, som likaledes berättigar till de vackraste förbeppningar. — På kongl. teatern gafs sistlidne måndag Meyer: be rs opera Robert till förmån för hr Strandberg. Denna mästerliga musik skall visserligen ännu länge blifva en välkommen gäst på vår scen, förutsatt nemligen att den gifves på ett sält, som något mera motsvarar dess halt, än nu skedde. I deta!j betraktade, kunna flera partier kallas lyckade, hvilket med andra ej var fallet; men den: egentliga materia peccans bestod i en viss anda af matthet, af dufvenbet som ej sällan smyger sig öfver våra sångare och breder en grå slöja öfver det hela. Denna fatalitet synes oss vara den svenska sångscenens väsendtligaste onda. Man glömmer misslyckade momenter för de ljussre puvkternpa, blott det bela eger någon lyftning; men då denna saknas, har kompositören arbetat förgöfves. Bland de större rollernas innehafvare böra m:ll Berwald (Alice) ch hr Walin (Bertram) företrädesvis nämnas för den vård de egnat både sing och aktion, blott att kr VW:s förra meskering syn tes oss fördelaktigare än hans nuvarande. Deremot tycktes hr Strandberg (Robert) och m:ll Fundin (Isabella) icke vara rätt disponerade, och Raimbsud be handlades af hr Lundbergh temligen styffaderligt. Äfven kör och orkester bade här och der sina distraktioner. Första akten var minst lyckad; tredje och femte voro det mera. tskilliga tempoförändringar förekommo nu; dock synes oss den första kören böra gå något mindre fort, för mera klerhets vinnande i detaljerna. Sicilianot (spelscenen) tyckes vål kunnat tagas något fortare; dock har det nuvarande tempot förmodligen blifvit valdt, för att undvika dess illbekadragande i det följande, såsom förr brukats. tskilliga väsendtliga förbättringar vid det förra anordnandet hafva vidtagits, hvilka ock öfverensstämma med kompositörens föreskrift: sålunda gifves terzetten i tredje akten numera utan ackompagnement, och ehuru derigenom betydligen försvårad, var den. att räkna bland aftonens mest lyckade momenter; derjemte äro vid Valse infernale, både kör och eckompagnement (äfvensom kenthornet ji sista terzettenp) placerade under teatern, bvarigenom effekter betydligen vinner. Likaså bör man loforda återupp: tagandet af den vackra kör och ballet, som börjas fjerde akten, och hvilken förr merendels endast gif vits såsom mellanakt. I allmänhet gingo balletterna serdeles väl. Recettagaren mot!cgs med applåd, och framropa: des jemte r:ll Berwald och kr Welin efter repre sentationens slut. —U— mm DRROOROOOR kära, lyckliga barn — det är ingen fara —