Aftonbladet – 11 april 1850, sida 2

Ait hvarje knopp, som marken bör, Ett mystiskt tungomål dem lär. Tror ni att det är: så, May ? May svarade ej; men böjde sitt hufvud ännu ljupare ned öfver boken än förut, och den illa rosenknoppen darrade såsom rörd af någon vestanflägt. , Ros, miss May,, fortfor Harry; mtyckes altid hafva varit en älskad och betydelsefull blomma i detta mystiska språk. Och rosen är en trogen bild Af kärlek evig, ren och mild. Der inträdde en paus. ,May — May, vill du gifva mig rosen ? May höjde blygt sina ögon mot bans — de voro fulla af tårar. Vill du, May — vill du gifva mig rosen ? Nästa ögonblick var den lilla knoppen i den hänryckte Harrys hand; beledsagad af en så oskuldsfull, så förtroendefull blick, att den helt och hållet uppfyllde hans bjerta med för!jusning. O! att det någonsin sedermera i lifvet funnes ögonblick af så ren och oblandad lycka som den, hvilken nu fylide de båda älskandes hjertan! Men rosenknoppen, den stackars rosenknop pen, bittert sörjde han flyttningen från sin äskliga hviloplats till skolmästarens stora hand — dessutom var han ganska nära att krossas emelIlan denna och Mays små fina fingrar, då han lade den deri. Det måste i sanning hafva varit ett krångligt tal som kunde hålla läraren så länge vid May Lilies plats, och begagnande sig af hans absence företogo sig de odygdiga eleverna att roa sig på egen band. Det var ett skrattande i hörnen och ett hviskande bakom de söndriga förbängenå — öch ett sakta smygande från den ena platsen till den andra, och ett yrväder af små papperskulor som flögo likt hagelJkorn från ena sidan till den andra. OO;