ningar om möjligheten att störta republiken, och väl synas mig likna en bop hexor omkring en gryta, sysselsatte oka ihop någon djefvulsdryck, att begag ställandet af deras hämudebeg ett mera infernaliskt spel någonsin blifvit uppfördt emot ett folk, än d som började med det afskyvärda fälttåget emot Rom och sedan konseqvent fortgått med lögnens och bedrägeriets tillhjelp hela tiden. 2 sista dagarne hafva dock företett lång: starkare symptomer än förut af någon: liknar en förtviflans sista ansträngning, som icke aktivt deltaga i de allmänna ena, men med deltagande följa deras gå tycka sig börja känna i luften, att ett oväder är i annalkande. Detta förklarsr men på följande sätt. Alltsedan armåeens starka koncentrering i Paris och befälets på några få pålitliga händer, hafva de svartkonstmatare, som hålla sin trolidans omkring den obegriplige och förstockade presidenten, häftiz: kat ett spektakel å folkmassans sida, i hopp att då, begagnande presidentens skrämsel, kunna tillvägabringa den efterlängtade st:tskuppen, som i första rummet skulle stå friheten i hojor och näst derefter leda till republikens öfverändakastande. Detta hopp släpptes icke ända till valen den 10 Mars, Men massorna hafva profiterat af erfarenheten huru litet de vunnit på de föregående emöterna sedan Februari 1848. Den demokratiska pressen, som förut varit så vild, har insett att det är bättre att vänta och kämpa den fredliga striden med valsedlarne, än att nedstiga på gatan — descendre dans Ia rue, som är det vanliga namnet på Parisertomulterna. Den uppmanade derföre med en sällsynt enighet mängden att hålla sig stilla, alldeles stilla, hvilka retuingsmedel makten än måtte försöka; folket lyssnade och tog undervismåg och frukten blef aut alla polisens försök att få ett buller å bane voro förgäfves. Detta, och i förening dermed den demokratiska tendens, som armåeen visat vid valen, är det som väckt reaktionärernas förtviflan och stegrat deras harm till det yttersta. Hvarföre? Ingalunda, såsom det föregifves, af rädsla för socialismen — detta kan då vara skälet hos några få, men de öfriga veta att Jen redan befinner sig starkt på återgång if 1848 års samhäi!lsförderfliga öfverdrifter och svärmerier — utan emedan de uti folkets envisa lugn ana, att om sakerna lemnas i fred blott än ett år, så är sannolikt revolutionernas period slutad för alltid och republiken orubbligt hefästad. Med hvarje år inträda nemligen i armeen, som i Frankrike helt och hållet består af beväring, mer än 80,000 af den unga generationen; och ett lika antal äldre utgår. De unga föra med sig sina intryck och ideer och dessa äro nästan uteslutande republikanska. På tre år är såles des nästan halfva antalet af armeen omsatt; Samma förhållande med valrättens utöfning, hvari 335,000 af den uppvexande generationen hvarje år inträder, Ni förstår väl hvad allt detta har att innebira. Om reaktionen skall vänta, så är allt förloradt; allt beror således derpå, att ännu i år kunna åstadkomma en sådan kraftyttring, att den allmänna rösträtten derigenom kan tillintetgöras. Och detta är icke blott de monarkiska Partiernas inom Frankrike intresse; hvilka nu allt mer och mer börja i sina mörka handlingar likna den gamla aristokratien under den första revolutionen, utan äfven i lik: hög grad de europeiska hofvens, hvilka framförallt måste söka förekomma, att en stor demokratisk republik ej må få fast fot i Europa, för exemplets smittsamhets skull. Denna slutsats behöfver icke tagas ur luften: de reaktionära tidningarna göra alldeles ingen hemlighet deraf. Deras svartkonst består deri, att till en början på allt möjligt sätt genom lögner och falska rykten söka åter skaka den återkommande lifligheten i handel och näringar. För detta ändamål söka de utsprida att massans lugn endast är skenbart, de förena sig i en korus som dag och dag skriker att det närvarande tillståndet är olidligt, utan att ahse sig det ringaste förpligtade att säga hvari detta olidliga består; jal de göra sig icke ens samvete att till och med härvid låta sina egna reaktionära besut få ingå bland anledningarna till! det ofördragliga tillståndet, och utropa derefter att ett slut derpå måste göras titt hvad pris som helst. Å Huru långt detta går kan ni se a! följande yttrande i tidningen la Patrie för några dagar sedan: För att komma ur den ställning hvari vi för närvarande befinna oss, finnas blott tre putvägar: en främmande invasion, en statskupp, eller ett vädjande till folket. Det är alldeles pnödvändigt, att Henrik den femtes monarki lika väl som-Orleanisternes.eller.Louis.Bona. rud vet om Z rifvanhat lsmsaAantnarma funmrhaas Jat aan Fobo