Aftonbladet – 11 april 1850, sida 1

gifvenket. Tvertom tyckes det ganska besynnerligt, att hans egenheter och distraktioner kunnat uppväcka någon annan känsla än medlidande i Mays bjerta; ty han var i herines närvaro förfärligt ograciös; och om det icke var fråga om mer än att tala med benne, blef hans röst så låg och darrande, att hon måste luta fram sitt lilla hufvud helt nära intill honom, för alt uppfånga ett enda ord af hvad hvad han sade; och hvad hans undervisning angår, skulle ni trott honom vara ettdumbufvud, så många utomordentliga bockar begick han då han förhörde hennes lexor, och att föra bennes hand till att draga dessa vackra och fina streck; som förskriften innehöll, var för honom lika omöjligt som att flyga till månen. Ni skulle förundrat er att en så elegant, vacker, ung man kunde bära sig så otympligt åt. Det oaktadt voro väl aldrig några skolbarn välsignåde med en så tålig lärare, och hans popularitet tilltog dagligen. Emedan han, likt älskare i allmänhet, icke var så noga på hvad han åt, ansågs han af alla ekonomiska husnödrar, hvilka hade honom på veckospisning, för den lättast tillfredsställda gäst i verlden, ty han åt beef och kål, fläsk och palsternackor, ärtsoppa, champignoner och mjölk, allt med lika god smak. Jag är ledsen att nödgas säga, det May i början förenade sig med sina odygdiga skolkamrater i att göra narr af lärarens egenheter, och uppfann Många små skälmstycken för att förtreta honom. Likväl var hon säker att, om hoa ett ögonblick höjde sina ögon från boken, träffa Harrys, som voro fästade på henne med ett så sorgset och likväl så ömt uttryck, att hennes kinder badade i purpur och hennes ögon i ångerfulla tårar. Hennes glada skälmstycken gåfvo snart vika för ett mera tankfullt väsende. Hon kunde icke säga hvarför, men hennes kamraters tanklösa munterhet började